En kopp te, känner lugnet
När jag reser bort från mitt älskade hem, infinner sig ett lugn då jag inser att jag inte har några måsten.
Måsten som jag har i mitt hem, skapar jag själv, utifrån mina egna krav, på hur jag vill ha det och hur jag vill leva när jag är hemma. Min mamma, som trots sin höga ålder, hon är 92 år, så städar hon själv. Visst damm ser hon inte längre, alltså torkar jag damm, annars är det lugnt. Maten lagar jag alltid då jag kommer till henne, om hon inte redan satt i gång med maten innan vi hinner blinka.
Sov länge, för att vara jag. Vaknade till en lite kylig men vacker morgon, jag kikade ut från balkongen i mitt rum här. 
Alldeles tyst och stilla. Alltså lugnt innan två av mina tre söner dundrade in och undrade om deras mamma och mormor kunde fixa gröt åt dem. Jag körde ett träningspass just då, och sa vänligt med bestämt, att vi fixar allt tillsammans. och då gjorde vi det.
Lagarbete.
Jag hade med mig lite gott i min lilla kylbag på bussen hit. Den ska min yngsta son nu fylla med älgkött i dag och ta med sig på flyget till Stockholm.
Nu en tillbakablick;
Paltmiddag på byns nedlagda skola i går eftermiddag. Min mamma ville ha med oss alla, så vi följde med.
Det blev mer än fullsatt i den gamla skolmatsalen där byns Kulturförening hade kokat palt hela dagen.
Min kusin Ingela hade med sig sina föräldrar. Det blev en trevlig stund där vi fick en pratstund med några av mina morbröder också.
I den långa korridoren finns mycket av allt. Vi köpte i alla fall med oss en påse bullar, för vinsten går till att betala skolans elräkningar. Det kan man gärna sponsra dem med, dem som ordnar roiliga saker för alla i byn.
När vi kom hem igen kokade jag te, för i den här byn tror jag attt ingen mer än jag dricka te. Det fanns både kaffe och bullar efter maten, men inget te. Orkade inte fråga, för finns det te, så är det oftast gammalt te som tappat all smak, och då kan man lika gärna dricka hett vatten. Ingen fara för mig, jag är van. Minns ändå att hos mormor och morfar puttrade tevattnet på kvällarna, de gjordes på löste och alltid med en kanelstång i vattnet. Då drack jag inte te, men det var mysigt med kaneldoften i ett sammelsurium av prat och skratt, som fyllde det stora köket - pörtet som det heter i gamla Norrbottensgårdar. Hos mormor och morfar var det ett ständigt flöde av människor, stora och små som kom och gick, någon stannade en stund och drack en kopp kaffe, andra stod i dörren och frågade något. Pratet var till 90 % på meänkieli, tornedalsfinska. Intill matbordet stod en gungstol, en riktig klassiker, som var favoritplatsen för alla, var den ledig satte man sig där, kröp ihop och gungade lite medan man iaktog allt som hände under tiden.
Exakt en sådan här gungstol stod i det stora köket. Jag hade till och med kunnat köpa en i dag, för att jag älskade den som barn.
Nu är det bara en helg till,
då sista älgen ska styckas.
Sedan är väl årets älgjakt över.
♥
Maria