Fort och fel...

Jag läser om den för mig i alla fall, extrema tävlingen som pågått i Riksgränsen i helgen -  Bamm 2022.  Orientering där man springer, och med sin packning olika långa sträckor. Typ 5 mil, sover en natt i tält som man burit med sig. Låter otroligt tungt och tufft. Läser sedan att de som vann i sin klass hette "Fort & Fel", som sedan blev diskvalificerade p g a att de saknade något i sin utrustning. Lite komiskt, men så som det kan bli om man inte tänker till några gånger innan, har för bråttom helt enkelt.
 
Jag är snabb i min handling, utåtsett.  Men har alltid haft det jag gör i mina tankar länge, har tänkt, och tänkt. Funderat hur och var och när osv. Sådant som andra inte vet, när jag presenterar mina tankar. Då tar det lite tid innan de jag presenterar tankar för har tänkt så som jag gjort. Någon vill inte alls, vill inte ens ta till sig tankar som någon annan presenterar. Vi är ju olika, så som vi alla vet, vi är olika smidiga på att hantera olikheter, vilket gör att sträckan vi springer tar lite längre tid, i skolans värld, i livet i allmänhet. En utmaning, en spännande utmaning att hantera. 
Familjelivet är en annan umaning, att hantera olikheter i en familj, olika viljor och olika åsikter. 
Att stötta varandra i handling, i ord och i tid. Det finaste, att göra något för någon annan som ber om det, som inte ber om det, men som uppenbart behöver det. 
 
På en skola är det en komplex tillvaro. Skolans upptagningsområde säger att alla som bor där har rätt att gå på den kommunala skolan i området. Ett år finns det 20 nya nyfikna sexåringar som blir en fin hanterabar grupp i ett klassrum som ger dem de ytor de behöver. Nästa år kan det vara dubbelt så många, ett till klassrum behövs, vilket tar vi då? Vem blir utan de rum man använt i sin undervisning tidigare?
 
Det kan vara en grupp med många elever som har olika sorters behov som kräver mer av de vuxna, som kräver fler vuxna. Det kanske innebär att de vuxna måste utmana sig själva och förändra sitt sätt att undervisa på, eller bemöta elever på. Tyvärr innebär inte fler vuxna att problemen som finns försvinner, fler vuxna kan istället innebära fler åsikter om hur situationen ska bemästras, tid krävs till samtal mellan de vuxna, samtal som kanske inte leder framåt, tiden kanske går till att grotta ner sig i allt som händer, till att tillverka material som eleverna ska arbeta med, för att få tiden att gå? Ja, jag vet att jag låter lite illa nu, men så kan det vara ibland. Man hinner aldrig lyfta blicken till lösningar som kan finnas för att minska på problemen eller så vågar man inte utmana sig själv - sina känslor, känslor som väcks då vissa elever beter sig på ett vis som man inte förväntar sig eller som man går och väntar på ska hända. 
 
Kan lärarna i en annan årskurs som har en så väl fungerande grupp och så få elever stötta dem i förskoleklassen? Eller innebär det att dessa lärare blir splittrade, stressade av att göra det som förväntas i deras fina elevgrupp och sedan stötta kollegor?  Vill alla ha stöd, när det utåt sett ser så ut, eller vill man fixa allt själv? Blir det stöd man får ett stöd, eller väcker det ännu mer frustration?
 
Att vara männsika är komplext, att arbeta med människor är en otrolig utmaning men också ett otroligt viktigt, spännande och roligt arbete!
I ljusskenet, en kväll ensam hemma tänker jag på det. 
 
 
 
♥ Maria