Julfest och styling av en lägenhet.
På fredagskvällen efter allt annat vi hunnit med var det dags för julfest.
I år var det Bitte och Göran som var värdar och de bjöd in till fest i deras stuga vid havet. För att komma dit får man köra ett antal mil och sedan upp på ett berg, för att sedan ta sig ner på andra sidan berget. Innan vi var framme ringde Göran och bad oss lämna bilen uppe på höjden, för att det var ishalka, och risken fanns att vi inte kunde ta oss upp igen när vi skulle hem så småningom. Men att gå nerför vägen mot havsviken var i princip omöjligt, man gled i väg fast man stod stilla.
Med mobilens ficklampa tog vi oss ner i mörkret, men inte på vägen. Min man sa att det var bäst att gå genom skogen vilket vi gjorde. Det gick bra, men jag funderade faktiskt ett tag på att sätta mig ner och åka på rumpan.
Det var så vackert ute den här decemberkvällen, speciellt med alla facklor som brann i mörkret.
Vi fick en så läskande god Glöggsangria i handen då vi klev in.
Kenneth och Christina. 
Bitte, kvällens värdinna.
Man kan tro att det är värden Göran som lagat och bakat allt, men jag är rätt så säker på att det är Bittes hantverk. 
Godaste goda julminglet.
Paket, som vi sedan tävlade om, och jag vann inget den här kvällen. Temat för presenten var något juligt.
Ivriga händer som öppnade paketen. Sedan spelades en omgång till, då man vet vad man ska ta om man får två lika på tärningen.
Den här glöggen hade Bettan och Janne med sig till värdparet. Glögg somn tillverkas inte långt från där vi var.
Beundrar varje år Bittes fina antika ljusstake som hon fått av sin mamma.
När vi sedan skulle hem, var det minst lika spännande som då vi kom, att ta oss till bilen i den värsta halka jag varitr med om på länge. Ingen föll och det var ju skönt ändå.
På lördagen var det en dag med städ och styling på agendan.
Jag och fyra av mina gulliga tjejkusiner tog tag i det här projektet, att fixa till vår moster/fasters lägenhet så att den blir fin inför försäljning. När hon flyttade hit till Boden för sex-sju år sedan från Västerås var hon redan 87 år gammal, och fyttade från ett stort hus till en trea. Det blev lite för mycket av allt det goda. Inte lätt att göra sig av med kära ägodelar heller. Nu var vi inte barmhärtiga, utan rensade hårt. Hoppas du förlåpter oss faster, i den himmel du är i.
Tavlorna för att nämna något, tog vi ner, la dem på golvet och valde sedan ut dem som passade bäst tillsammans och hängde upp dem på nya ställen. Krokar spikades upp i snabb takt. Och det blev så fint.
Lunch på Kompaniet, ett nytt ställe i Boden. Här var det näst intill fullsatt den här lördagen och så fint inrett och gott att äta. 
Jag ska bara tillägga att mina kusiner har massor av energi och ingen ger upp i första taget. Soffan som var fruktansvärt tung flyttades från ett rum till ett annat. Plus en mängd möbler som bars till ett vindsförråd i ett annat hus av dessa starka tjejer. Det städades och vi plockade bort och slängde faktiskt en del saker. Ni har väl hört uttrycket "man ser inte skogen för alla träden". För mycket detaljer kan göra att man missar helheten.
Sent på eftermiddagen var vi trötta och det var dags att åka hem.
Efter att vi rensat och stylat, så var vi rätt så nöjda.
Jag blev imponerad av hur starka alla är. Tre av dem äger några hästar var, och sa att de är vana att bära tunga fodersäckar och att fixa annat tungt jobb i stallet, så en tung soffa var inget problem.
När jag kom hem blev det en sen middag för Frida och hennes familj, som jag lovat tidigare, innan det blev bestämt att vi skulle fixa lägenheten samma dag. Lika bra, att köra på när man ändå är igång.
♥ Maria