En dag här och en dag där.
Det bästa med Kiruna, är ändå att få träffa min bror och hans familj. Att få hälsa på min kusin Ingela så klart är skoj, då hon är hemma, vilket hon nästan aldrig är då vi är där, hon är för det mesta i Finland i deras tjusiga boende där.
Vi fick flera fina timmar hos min bror som dock inte själv var hemma, men Anita och Kajsa var hemma.
Anita bjöd på godaste Sherryn till äppelpajen. Vi kände oss som fina damer då vi smuttade på den goda drycken som passade perfekt till paj.
Anita hade ett fint pussel på gång.
När vi kom till hotellet sent på kvällen var vi tvugna att ta hissen upp till våning 12. Det får man inte missa!
Utsikten över delar av stan var magnifik. Man ser tyvärr inte fjällen härifrån, men jag försökte zooma in var mina föräldrars hus ligger, det som min mamma sålde för så där 15 år sedan. Det kunde jag inte hitta fast det borde ligga rätt så nära nya stan.
Där jag bodde som barn, på Luossa, det kan man inte heller se, det ligger bakom Haukivaara. Det är berget som gamla stan vilar på. Haukivaara ligger rakt fram i bild bakom klocktornet. Luossavaara, delar av det berget ser man till höger i bild, och någonstans i sluttningen nedanför slalombacken, där bodde vi när jag var barn. Den uppväxten var trygghet för mig, alla brydde sig om alla till en viss gräns, väldigt mycket var lika för alla. Men det fanns en del av livet som var olika, vilket gav i alla fall mig en insikt om hur livet kan vara, och att det som sker i ett hem präglar barns liv in i framtiden, ibland in i evigheten. En erfarenheten som gav styrka och handlingskraft in i mitt framtida liv. Även om mycket var lika fanns olikheten innanför hemmets väggar, livet levdes delvis olika i de olika lägenheterna i vårt hus och husen runt om.
Medan jag sippade på en god drink här upp i hotellets skybar, kom minnena från min barndom till mig. Det som var lika, var att alla pappor arbetade åt LKAB, många mammor var hemmafruar till en början. Min mamma var nog den första som började arbeta för att hon ville, och för att hon inte ville vara hemma hela dagarna och putsa sina hyllor och vattna sina blommor, osv. Det blev genast en viss otrygghet, för på den tiden fanns varken förskola eller fritids. Samtidigt kan jag känna att vi hade en trygghet i oss, jag och min bror. Det som gjorde att det fungerade var mammas omsorg och att pappa arbetade skift vilket gjorde att han varannan vecka kom hem tidigt och vi knappt hann vara ensamma hemma. annars var vi ensamma, eller med hela vårt, typ mitt kompisgäng i vår lägenhet lekandes "Inte nudda golv" eller något annat roligt.
När jag var ensam utan kompisar vilket hände någon gång, då hängde jag med min pappa på olika politiska möten, eller satt och surade i en soffa på "Gruvtolvans" kontor. Sur för att pappa sa att han måste vara där på något viktigt fackligt möte och jag för att jag inte ville att han skulle vara där just då.
På gatan utanför vårt hus pågick livet, där lekte man sig varm och rosig varje dag. Det var brännboll, landhockey, kurragömma, hopprep och allt annat som var spännande. Jag minns hur otroligt roligt det var då vi gjorde "sparktåg"om vintrarna, alla hade var sin spark som sattes ihop till ett gigantiskt tåg, och sedan åkte vi nedför alla gator mot järnvägsområdet som låg längst ner vid sjön. Inte lika skoj att ta sig upp visserligen, men det minns jag knappt. Minnen som bleknar men aldrig försvinner.
En minnenas odyssé, nu dags att sova för att vakna upp till en ny fräsch dag. .
En rolig detalj i trapphuset, då vi valde trapporna i stället för att stå i kö till hissen.
Tidig morgon, då tränar man, nu på hotellets gym. Tiden på löpbandet och på cykeln gick så fort då jag medan jag sprang eller cyklade vilade blicken på vad som hände nedaför i stan som långsamt vaknade till liv.
Frukosten på hotellet, den var supergod med allt man vill ha.
Vi lämnade Kiruna för den här gången, styrde kosan 20 mil åt sydöst och jag fick min man att välja fel väg, tyvärr. Jag hade hoppats på ett besök på en loppis i Masugnsbyn som tyvärr var stängd, och vi valde i och med det en väg där vägarbete pågick i 4 mil.
Mer eller mindre skakigt och gropigt och låg hastighet i många mil till min mamma.
Här har min bror och vår äldsta son Gustav staplat ved åt min mamma så att hon kan elda i sin kakelugn till vintern igen.
Mamma lagade mat, köttsoppa åt alla förutom mig.
Hon vet att jag älskar blodplättar alltså fick jag blodplättar med lingonsylt. Om någon undrar vad det är, så är det nästan som blodpudding, men ändå inte, utan tunna spröda plättar och mycket godare.
Vad jag köpte på resan, en loppad skål, en burk honung från Spill Deli och en fin kökshanduk från Enchanté inredning. Två vattenkannor, som jag inte fotat, en åt August som vattnat sin farmors blommor då vi varit bortresta och en till Lukas som inte har någon vattenkanna.
♥ Maria