Att blogga, eller inte?
Att jag är öppen med en del av min livshistoria på sociala medier förbryllar en del, förvånar inte andra osv. Vi är ju som människor mer eller mindre introverta, eller extroverta. Ibland är man introvert i vissa sammanhang och extrvert i andra, och vise versa.
Fotot tog jag på Luleås Stadshotell i lördags. Deras trapphus är ju väldigt smakfullt inrett, med fina lampor, möbler som smälter in och samtidigt har attityd. Precis så tycker jag inredning ska vara, utifrån min smak och mitt tycke. Här är vi ju olika och ska så vara, annars vore livet väldigt tråkigt.
För mer än ett år sedan, läste vi boken Queenie av Candice Carty-Williams i min bokklubb. Jag valde boken och fortfarande tycker jag att det är en av de bättre böcker jag läst. Tyvärr tyckte inte de övriga i bokklubben som mig, och det är ju också det som är skoj med en bokklubb, att vi alla olika personligheter får läsa sådant som vi inte hade valt själv, men som vi läser för att någon annan valt den. Man kan bli glatt överraskad av valet, eller inte.
Alla böcker vi läst har varit värda att läsa, även om jag inte alltid har sett varje bok som en ny favorit, totalt sett. Böckerna har i alla fall alltid gett mig något, nya insikter och nya erfarenheter på något vis. Nu har författaren Candice Carty-Williams kommit ut med en ny bok, som jag bara måste få tag på och läsa. Artikeln i DN berättar i alla fall att boken Queenie blivit vald till årets favorit i Storbritannien. Jag kanske är lite mer brittisk i min personlighet än de övriga i min bokklubb 😘😍
Jag kallar hur som helst min blogg för en livsstilsblogg, om man måste kategorisera den, den innehåller lite av varje ur mitt liv, men som sagt bara en liten del. Den större delen av mitt liv hamnar aldrig här. 
Jag tror det var på lördag som vi fick sällskap av Joel och Lovisa, vår mellanson med sambo.
Vi lagade middagen tillsammans med dem, så gott. Rädspätta som jag köpt av Rönnbäcks fisk som dyker upp här i vår stad då och då med sin fiskbil. De är min mammas favoritleverantörer när det gäller fisk.
Panerad rödspätta med potatismos och en remouladsås till.
En del är nog lite mer skeptisk till min blogg, vill berätta sin egen historia, äga sitt eget narrativ. Alltså får jag vara lite försiktigare med vad jag skriver, tänker jag. Vår äldsta son med sambo vill inte att deras barn publiceras fullt ut på bloggen, alltså blir det oftast bilder bakifrån eller med något för ansiktet på dem. Jag har vänner som inte vill finnas med på bild, vilket är ok. Jag brukar fråga om jag får lägga in bilder på dem jag fotar första gången. Missar ibland, och då försöker jag rätta till det så klart. Har jag någon gång lagt in en bild på någon som inte vill vara med tar jag genast bort den.
Är man för rädd ska man inte finnas i sociala mediesammanhang, om man inte vill utmana sina rädslor. Vill man äga sin egen berättelse, sitt eget narrativ då publicerar man själv allt, och talar om för övriga att man inte vill att andra ska lägga ut något om en. Kommunikation är a & o i allt. Ingen annan kan veta vad du tänker om du inte talar om det, vi kan ana att något är fel, men vi kan inte läsa andras tankar.
Att inte vara perfekt på bild, är väl en del av männskligheten, vi har ju allt i oss, och vad är vackert eller inte är ju också en smaksak.
Jag tycker det är tråkigt med bilder som förskönar för mycket, där man lagt på filter och suddat ut det männskliga. Men det är vad jag tycker, och jag tycker det är roligare att se på inredningsbilder som inte visar kaos och stök, alltså väljer jag att läsa sådana bloggar, mitt val. Jag vet ju att alla har stök då och då mer eller mindre. Inget som gör mig stressad, att se andras fina hem.
Så här hade vi det på vår skola i så där 6 veckor. Inte så skoj, men nödvändigt för att få det fint. Bilderna ger mig inte energi, inte inspiration.
Det var värt allt jobb och att leva i kaos i några veckor. Roligast var ju i går då en ny lärare som jobbat på skolan tidigare sa till mig att hon längtade tillbaka till jobbet och kollegorna, men gruvade sig för vårt tråkiga personalrum, som "suger energi", sa hon. Men när hon nu såg allt som det ser ut i dag blev hon sååå glad.
Arbetsmiljön är viktig för oss alla, mer för viktig vissa och mindre för andra.
♥ Maria