Påskveckan
Förr var Påsken lika med fjällen för mig, men man kan vänja sig vid annat också. De senaste åren har jag och min man hållt oss hemma, och våra barn har fått dela upp påsken mellan sig i vår lägenhet i Riksgränsen. Lägenheten rymmer nästan alla i vår familj, nästan, men tråkigt om någon ska stanna här ensam en påskhelg. Trångt, rörigt och jag går in i rollen som arbetsledare och styr upp allt kring vem som ska ta ansvar för vad och när och hur. Det har varit hur ljuvligt som helst att ha alla samlade runt om kring mig, och samtidigt har jag känt mig trött efter en vecka som ordningsman. Alltså stannar vi hemma, träffar våra barn, de som inte är i Gränsen den här påsken. Jag får tid att bara vara och är laddad med energi (hoppas jag) när vardagen tar vid.
Jag ska se på filmer och serier på kvällarna, läsa mina böcker och njuta av här och nu. Men vi börjar vår påskhelg med att bjuda några vänner på middag på skärtorsdagskvällen. Ska bli så roligt!
I går, söndag och sol. Vi åkte ut på landet, till Joel och Lovisa. Gustav, Madde och barnen var redan där då vi kom.
Joel höll på att skotta fram den grillplats han hade sett då de var här och kikade på huset de nu bor i. Då var de september och inte en gnutta snö. Han hittade som tur var grillen under lager av snö. Snart sprakade en eld och doften av björkvedsom brinner la sig som ett tjockt os omkring oss.
Korv som grillades, så som man gör på våren om man inte är vegetarian. Då grillar man väl sojakorv.
Kaffepannan följde med huset, och var aldrig använd. Nu skulle här kokas kaffe över elden.
Kul för dem som dricker kaffe, jag fick te som kokades upp inne i huset och det var minst lika gott.
Olivia och August härjade runt med hunden Uno.
Måndag i dag, jag har flextidsavtal, vilket innebär att jag kan flexa in och ut inom vissa ramar.
I dag behövde Hugo hämtas på sin förskola, vilket jag faktiskt kunde ställa upp och göra. Ett möte blev framflyttat och jag flexade ut en timme tidigare än annars. Bland alla barn på förskolans gård kunde jag inte urskilja vem han var, iklädd galonbyxor som jag inte hade sett tidigare. När jag frågade var Hugo var, pekade en av pedagogerna på honom och där stod han och log och sprang sedan till mig och gav mig en go kram. Vi gick hem till dem på den våta gatan där smältvatten rann i små bäckar mellan is och snöfläckar.
Varken jag eller Hugo ville gå in, alltså stannade vi ute, han fick sparka sig fram på sin balanscykel inne på gården, inte på gatan så klart, till hans pappa kom hem.
Väldigt smidigt, men inte så nyttigt, jag vet ju det så klart. På hemvägen svängde jag ändå in på den här snabbmatsrestaurangen. Det får duga en måndag till middag.
Nu ska jag planera för vår middag på skärtorsdagskvällen. En kopp te och en supergod "After eight" i nytt format som jag köpte i Finland förra helgen.
♥ Maria