Kan man bli bättre, och bättre på det man gör?
Ja, självklart kan man bli bättre, om man vill bli bättre på det man gör. När vill man bli bättre på något? Det är ju jobbigt, och tar energi att utveckla sina förmågor. Om man inte ser vinningen med att lära sig mer och nytt varför ska man då lägga ner så mycket energi på det?
Elever måste man på olika vis få motiverade, och undervisningen ska starta där eleven är i sitt kunnande, och sedan utmana eleven snäppet mer än vad denne behärskar just då. Om eleven inte förstår vad denne föräväntas förstå, och inte vill att andra ska veta att man inte förstår, då hittar man på något annat. Något som kanske gör läraren frustrerad.
I skolan kan det vara elever som har det tufft med sig själv, som blir destruktiva och skapar oro på lektioner, eller som egentligen inte mår dåligt men som i interaktion med andra elever i gruppen medverkar till oro. Då är det svårt att utveckla sig själv, både som elev och som lärare.
Inget är i alla fall omöjligt, för när det fungerar dåligt, finns alla skäl till att förändra och att våga utmana sig själv. Men man kan behöva en fiffig kompis. Ett arbetslag är en styrka, om alla vill göra det tillsammans. Tillsammans genom att bekräfta, reflektera, lyssna in och våga utmana varandra i tanken. Men ledarskapet i gruppen/klassrummet, det måste man ta själv.
Att leda en grupp vuxna är ju samma sak som att leda en grupp elever, eller?
Som vi alla vet så går ju sällan något att förändra från en dag till en annan. Vi måste skapa och vårda våra relationer, ha tålamod, visa vart målet är och tillsammans fundera över vägen till målet. Ha ännu mer tålamod, lyfta målet igen, och korrigera vägen till målet om resan blir allt för vinglig. Det är väl mer sällan som en resa med ett givande innehåll, och som sätter avtryck så man minns den resten av sitt liv går raka spåret?
Oj, så många rader det blev som inledning till mitt innehåll om skolutveckling,
Vi har nätverk på vårt skolområde, för att i interaktion med andra lärare på området utveckla undervisningen på våra skolor. I veckan har vi haft en sådan träff.
Fikat är viktigt, även om det tar lite tid av själva träffen. Det finns forskning om allt, även när det gäller lärandet. Det är i pausen vi befäster det vi nyss lärt oss. Pauser är alltså viktiga.
Jag lär känna lärare på andra skolor i vårt område, trevligt.
Maria och Sofie från vår skola, glada över att få utbyta tankar och erfarenheter med andra lärare. När dagen var till ända insåg många att de inte hunnit med alla frågor de skulle samtala om, men ingen fara. Det kommer fler träffar då arbetet fortsätter.
Nu till något annat, ett tips på en god förrätt;
Hasselbackspotatis med löjrom, så gott!
Äter ni rester? Tidvis har vi knappt haft några rester hemma, p g a hungriga, växande barn. Nu har vi det emellan åt, som den här lunchen som jag piffade till. Stekt kycklingfile, som blivit över den fick en sås av grädde, soja, lite srirachasås, en skvätt kycklingfond, och vitlök. Adderade med hackade morötter och lite stjälkselleri i bitar. Svartpeppar som oftast och till sist klippte jag över det jag hade hemma alltså persilja och koriander.
Jag försöker också bli bättre i det jag gör. Fick den här i går, så nu ska det läsas och förhoppningsvis hittar jag bitar i den som jag kan ta till mig, reflektera över och använda mig av i mitt arbete. Drygt 400 sidor, men det kommer dagar då jag kommer att ägna mig åt at läsa och förkovra mig.
I dag...
I bland dyker bilder upp från förr, och den här snöiga dagen kändes det upplyftande att ha något att drömma om.
Köpenhamn 2018
Skoj, att resa och skoj att även se det vackra vi har runt hörnet.
Det var ett tag sedan jag var i Kiruna sist, men den här soffan var väl lite rolig. Undrar om den finns kvar i nya Kiruna?
Kanske den inte passade in där, där allt är nytt?
28 april 2018. Axel och jag åt frukost ute en vårvintermorgon i Riksgränsen. Tror ni att jag längtar till fjällen?
Ett väldigt gammalt foto, då Axels mamma gick ut år 9. 
Frida i vit kjol Oj, oj oj. Vill inte bli påmind om alla nätter jag låg vaken tills hon kom hem med bussen eller så åkte jag eller henns far in till stan och hämtade henne och hennes kompisar.
Det här var under Lukas tonår, minst lika jobbig tid i livet för mig som mamma.
4 januari 2018, Lukas skulle bjuda på tårta för att han fyllt år under jullovet. Jag fick komma in i deras fikarum på Coop arena, bara för att jag hade fikat med mig.
Då såg jag sällan på deras träningar, men jag hämtade honom varje kväll efter jobbet. Hans far jobbade i Malmfälten då under ett antal år, så jag fick stå för den biten. Att han inte tog bussen hem varje kväll var för att jag tyckte att han skulle komma hem snabbt, så han skulle orka hinna plugga lite också. Det är en liten bit att gå till närmsta busshållplats från ishallen och så ska busstiderna stämma, annars får han kanske stå och vänta en stund på bussen också. Miljötänket fick stå tillbaka då.
Gamla bilder kanske är urtrista att se här,
men jag lovar att fota nytt också.
♥ Maria