Dansar lös i vårt kök...
När jag var ung, tonåring dansade jag showdans, i en grupp med världens gulligaste tjejgäng. Sedan kom livet emellan som man brukar säga. Vi tjejer drog i väg från Kiruna åt olika håll, jag för min del flyttade till Luleå, för några års studier var det tänkt.
Det här var då, och nu dansar jag inte alls. Förutom i dag på vårt köksgolv då jag och min man buggade tills vi kippade efter andan. Det kändes i kroppen att det var länge sedan sist. Vi hade glömt en massa turer och det är ju trist att vissa saker är färskvara, eller så måste man hålla i det och inte sluta totalt som vi gjort. Jag är den väna flickan tvåa från höger i bild.
Jag brukar inte skriva om mina frustrationer här, men i dag kan jag inte låta bli. I vår kommun på en del skolor har vi sedan en tid tillbaka fått veta att barn drogar sig med torrschampo. skolorna gör vad det kan, och jag tror att alla föräldrar gör vad de kan utifrån sina förutsättningar för att få deras barn att må bra. Ibland hinner inte de insatser vi sätter till ge resultat innan det är försent. Så var det i veckan då en ung flicka dog av detta "boffande" av drivgas som finns i massor av produkter t ex torrshampo. Så sorgligt, så tragiskt och något vi pratat om på vår skola under veckan. Alla tänker så klart på de anhöriga, på föräldrar som mist sitt barn, på kamrater som mist en vän. Sedan kommer ju frågan, hade någon kunnat göra något mer?
Vi har den tid vi har i skolan, barnen har sin fritid och vi måste så klart göra allt för att samarbeta med vårdnadshavarna när vi ser att barn far illa, barn mår dåligt och när barn inte orkar delta i undervisningen. Men vi vuxna kan inte bevaka dem varenda minut de är i skolan. Vi kan inte kroppsvisitera barn innan de går in på en toalett, vi har inte kameror av förklarliga skäl på toaletter. Det är brist på psykologer, det finns inte tillräckligt med kurastorer osv. Frågan som vi bär på, vi på skolan är om och om igen den samma - varför mår så många barn så dåligt i dag?
En annan frustration som absolut är av den banala kategorin är att vi i vår bostadsrättsförening i Riksgränsen har 24 lägenheter med en parkeringsplats till varje lägenhet, en enda, varken mer eller mindre. De 24 lägenheterna är fördelade om fyra i varje hus. I vårt hus finns ett företag som äger en lägenhet, och den hyrs till deras anställda. Vilket är fint. Men det händer i princip varje gång vi kommer upp dit under våren att någon som bor i den lägenheten har tagit vår p-plats.
Det här är vårt hus, och på andra sidan huset är det 4 p-platser. De som tar våran, tar den för att den är lätt att köra in på, eller för att de som bor i företagets lägenhet kommer upp med fler än en bil, och tänker att kommer ingen till vår lägenhet så är det lugnt.
Vi har ringt till företaget, varje vår, pratat med dem om problemet och att de måste upplysa dem som kommer upp om var de får parkera. Vi har lyft det på våra styrelsemöten och diskuterat olika alternativ, typ bötläggning etc. Bötlägga känns ju trist men...
De sex husen i ljust grått är Solpiggen, vår förenings hus.
8 av 10 gånger har de som bor i lägenheten sagt till oss att den som äger bilen är på hotellet och har nycklarna till bilen, eller att ingen av dem är nykter så den kan inte flytta bilen. Förstår ni hur less vi blir, att börja med att tjafsa om att få vår p-plats och oftast är det sen kväll eller till och med natt. I går hade gulliga Jonna kört upp efter jobbet och ska bo i vår lägenhet i helgen. När hon och hennes pojkvän kommer dit sent på kvällen står så klart en bil på vår plats.
Hon meddelar mig och jag ber henne fota bilen och reg.numret. När hon gör det kommer en kvinna ut från just den lägenheten och säger att det är hennes bil, men hon har druckit alkohol så hon kan inte flytta den. Jonna får ta nycklarna och flyttar den då så de får in sin bil. Allt löser sig, men ofta kommer vi upp som sagt var mitt i natten, eftersom det tar 6 timmar att köra från Luleå, trött är man då man äntligen är framme och då är det inte roligt, och inte lätt att få tag på den som ställt sig där. Hur svårt kan det vara tänker jag, att göra som det står i företagets instruktioner då de ska bo här? Hur löser vi problemet, för är bötläggning enda alternativet?
Nog om mina små och stora frustrationer. Hoppas ni inte läst det sista om p-platser, för det är verkligen inget stort problem i världen, men för oss. Vi tänker ändå inte på det mer än just då det inträffar, för Riksgränsen är så otroligt fint, och vi njuter alla av att vara där oavsett årstid och oavsett p-platskrångel eller inte.
I går, vår fredagsmiddag. Inget nytt under solen.
Men gott och fräscht.
Joel och Lovisa kom och sov över hos oss, för att de skulle i väg tidigt den här morgonen till flyget. Det blev en mysig stund med te, fika och lite, lite likör, innan vi gick och la oss.
På alla skolor jag jobbat på har vi haft diskussioner och satt upp regler om hur man håller ordning i de gemensamma utrymmena, med olika resultat, ungefär som med p-platserna i Gränsen. Ibland fungerar det, och ibland inte.
En av Fritidspedagogerna på min nuvarande skola har den här ovanför sitt skrivbord. Skönt med humor och skönt att inte alltid bara vara arg och irriterad, det leder inte heller till något. Om en strategi inte fungerar, då får man fundera ut en ny. Med humor kanske...
Vi är hundvakt i helgen, och så är vi bjudna till vänner ute vid havet.
En fin lördag, eller hur?!!
♥ Maria