En märklig dag
Det blev en ovanligt tidig lördagsmorgon hemma hos oss. Vi hade ju anmält oss som volontärer till flytten för Joel och Lovisa till den ersättningslägenhet de ska bo i fram till i maj medan deras renoveras.
När klockan ringde den här lördagsmorgonen hade min man redan stigit upp och satt säkert nere i köket och drack sitt morgonkaffe, så som han alltid gör.
Jag var sååå trött. Vi la oss sent, jag för att jag läste mina magasin, och min man för att han såg på någon krigsfilm som vanligt.
Oki doki, bara att ta tag i dagen. Har vi lovat så har vi.
Jag äter rätt så lika varje morgon, det enda som förändras är vilka frukter och bär som jag adderar till min yoghurt.
Det blev blåbär och jordgubbar från frysen och en halv banan i skivor från fruktfatet.
Jag curlar min yngsta son av och till, för att jag vill det oavsett vad min man säger.
Alltså rostade jag mandlar och kokade gröt åt honom till frukost.
Med Stinas hemkokade äppelmos blev det en lyxfrukost för honom.
När vi krånglat fram vår långa släpvagn åkte vi iväg till flytten. Jag började genast packa porslin, mitt bästa då det handlar om flytt. Efter som de flyttar från ett hus till ett annat som ligger intill tog jag det sköraste och finaste glasen, några lampor osv och bar dem i kartonger mellan husen.
Det var nu som det blev dramatik, bara så där. Mitt i allt då jag ensam lämnar av några lampor väljer jag att inte stänga ytterdörren till lägenheten, jag ska ju bara lämna av dem. På väg från köket ut i hallen möter jag två ambulansmän som rusar in med stress i blicken, frågar mig var den som behöver hjälp finns. Jag står helt oförstående där och säger att ingen annan än jag finns i lägenhet och jag har inte behov av dem. De rusar ut i trapphuset och ringer för att få mer info om vart de ska.
När jag kommer ut står redan en ambulans utanför huset, och en till kör upp med blåljus på. Jag vandrar tillbaka till huset där vi nu tömmer lägenheten och funderar över vad som hänt. En av deras gamla grannar kommer med en påse färska bullar och pratar lite om möblerna som bärs ut. Nu har ju två ambulanser plus en bil till blockerat infarten till huset de ska flytta till. Så Joel och hans far kan alltså inte köra fram vår bil med alla möbler på släpet.
Hur som haver jobbar vi på med vad vi kan. Jag får göra det allra roligaste, ställa i ordning allt i köksskåpen.
De här fina champagnekuporna köpte jag åt dem för några år sedan av en kvinna som sålde dem på blocket. Hon berättade att hennes föräldrar fick dem i bröllopspresent och ställde in dem i skåpet på Örnäset där de bodde, och där fick de stå resten av deras liv oanvända. Det är berättelser som den här som gör att saker som bär på en historia blir mer betydelsefulla tycker jag.
De här fina köksinredningen från tidernas begynnelse, eller i alla fall från då husen byggdes ska nu rivas ut och ersättas, förmodligen skåp av mycket sämre kvalité. Så himla synd!
Ser ni att det till och med finns ett bakbord mellan två av skåpen. Sa till Joel att han skulle fråga om han kan få ett av köken som nu ska rivas ut, till ett framtida kök. Problemet är ju var han i så fall skulle förvara det köket?
Medan jag traskar med saker mellan husen ser jag hur folk pratar med varandra överallt, en kvinna kommer fram till mig och berättar att hon känner Lovisas mamma. En man står på en balkong i huset intill och ropar till mig att jag ska säga till ungdomarna att de inte får köpa sig för mycket saker om föräldrarna ska hjälpa till och flytta. Det råder en stämning som jag känner igen från min barndom i Kiruna och den gata där jag växte upp. Folk pratar med varann och det känns så hemtrevligt och fint.
Så småningom, efter typ en timmer eller mer åkte en av ambulanserna i väg, och vår bil kunde köra lite närmare porten för att möblerna skulle kunna bäras in.
Snabbt började jag möblera.
Ute var det full aktivitet, för alla i deras hus verkar ha valt att sköta flytten själva, så det sprangs och bars mellan husen och när det andra ambulansen ville åka iväg stod vår bil med släp bakom och framför ambulansen fanns en bil som tillhörde en läkare som fanns där det hänt något. Min man fick alltså försöka backa vår bil med möbler som nu inte var fastspända längre. På slälpvagnen föll ett bord ner på något annat och en flyttkartong föll ner framför ambulansen och allt i lådan föll ut framför den. Oj, ojoj!
Jag undrar vad ambulansmännen tänkte och min son som i all hast slängde ner allt i kartongen igen var inte glad. När Lovisa bar upp lite saker mötte hon någon som bott i huset länge och som hälsade henne välkommen till "huset som gud glömt".
Till sist var allt i alla fall tömt i den gamla lägenheten och möbler och diverse annat på plats i den här tillfälliga. Joel åkte i väg för att handla något att äta. Det blev diskussion Donken eller Max. Joel äter i regel inte på andra hambugerahak än MAX, han är lokalpatriot om något. Men nu blev det Donken i alla fall trots hans protest. Jag hade en känsla av blodsockerfall. Hade inte ätit och druckit något sedan tidig morgon. Mac Donalds ligger närmast där de bor, en anledning till valet.
Deras kök, älskar stolarna som jag köpte på en säljsida för något år sedan. Bordet ska snart bytas ut till ett runt. Det blir nog riktigt fint!
Sent på eftermiddagen var vi så klar vi kunde, och skulle åka hem. Då hade en bårbil kört fram och vi kunde inte komma ut med vår just då med släp och allt. Någon hade lämnat jordelivet, sorgligt så som livet är, vi föds och vi dör och där emellan lever vi.
♥ Maria