Teambuilding
För snart två år sedan bokade vi tid och plats för att lära känna varandra i vårt rektorsteam, för då var vi alldeles nya för varandra, alltså tre av sju var nya. Som vi nu vet, kom en pandemi i vägen för detta. Eventet flyttades fram, och flyttades fram och till sist började jag tro att det aldrig skulle bli något.
Men helt plötsligt var restriktionerna borta och vi kunde ta tag i det här på nytt. Några av mina kollegor hade önskat att få dreja. Eftersom jag fått det eminenta uppdraget att fixa allt, så ringde jag såklart min goda vän Anita i Piteå. 
Anita är ju konstnär, keramiker och massor av annat t ex tandläkare. Hon guidade oss in i lerans magiska värld med en härlig entusiasm och energi.
Jag som drejat förr höll mig i från drejskivan så att mina supertaggade kollegor fick börja. Istället försökte jag skapa något av leran genom att ringla lite.
Det blev kanske något...nu är det mest spännande momentet kvar, att bränna föremålet utan att det spricker.
Jenny och Anna fick börja vid drejskivan.
Tänk vilka kreativa kollegor jag har! Peter med sina fina alster.
Vi hade nästan inte tid till att fika.
Annevi närmast i bild.
Det tog inte många minuter så hade Anita visat oss hur man drejar en fin skål. Det gick inte riktigt lika fort för oss, men alla lyckade otrolig bra med sina skapelser. Det är otroligt meditativt att arbeta med lera. Ni som känner oss i vårt rektorsteam skulle ha häpnat över lugnet som spred sig medan lerklumparna knådades, rullades och olika skapelser sakta växte fram.
Ingen av oss ville sluta, men till sist kom vi iväg efter att vi städat undan allt kladd för att sedan promenera till Kust hotell för lunch.
En fräsch lunch och sedan en eftermiddag med analysarbete.
En trevlig konferenslokal.
Tid till erfarenhetsutbyte kryddat med lite skoj.
Kväll och middag på Tages.
En god soppa till förrätt.
Pepparbiff till varmrätt.
Innan natten konstaterade vi att den här dagen hade gett oss den energi vi alla var i behov av just nu. När jag satte mig vid drejskivan på förmiddagen infann sig den där härliga känslan som uppstår då man har totalt fokus på det man gör och när man känner med sina fingrar hur leran följer den väg jag vill att den ska ta. Jag fotatde inte mitt sista alster, och det var ju synd, för jag blev så nöjd med den.
Vilken fin dag det blev, wow!
♥ Maria