mariastwist.blogg.se

Lukas ville träffa sin enda brorsa som han tidigare sa, alltså Joel som bott hemma längst med Lukas. För han har tidigt i sitt liv sett både Frida och Gustav som två stöttande och kärleksfulla extra föräldrar, och kanske lite jobbiga också då de satt gränser och ställt krav på honom. De kan ju bli så då de är 16 och 11 år äldre än honom. Joel och Lukas har mer haft en vanlig syskonbråk och syskonkärleks relation.

 

Joel tänkte mäta Unos höjd för att vi ville se om han vuxit något, men det gick inte så bra. Uno verkade vara rädd för måttstocken. Valpen och Lukas lekte och när jag druckit en kopp te till och äntligen svart ekologiskt te 😘, var det sent och vi skulle hem och fixa middag. Valpen ville följa med Lukas, och Joel konstaterade att alla gillar Lukas, till och med en liten valp som träffar honom för första gången. Så fint sagt av en storebror, tänker jag. 💖

 

Ni som inte vet, för er kan jag avsölja att det faktiskt är helt underbart fint att få ett sladdbarn, ett barn som får växa upp med en massa stora syskon, syskon som alla älskar den här bortskämda vilda lilla babyn. Syskon som stöttar föräldrarna i deras föräldrarskap, eftersom de själva är på väg att bli vuxna, och känner sig väldigt vuxna ibland, då i den sena tonåren och tidiga vuxenheten. Ett barn som får växa upp med två föräldrar som redan hunnit vara med om det mesta i att uppfostra barn, inte längre orkar oroa sig för något, inte till en början. Jag minns alla föräldramöten jag varit på, hur en del föräldrar ifrågasatt lärare och tjafsat om det ena och det andra, oftast p g a att man inte riktigt litat på att de gör sitt jobb så som de önskat för sitt barn. Föräldrar som egentligen velat vara lärare själva åt sina barn, och samtidigt inte, för annars hade de väl blivit lärare tänker jag.

När det var Lukas föräldramöten jag var på, minns jag hur lugn jag var då andra föräldrar jagade upp sig, över att pojkarna lekte krig på rasten med pinnar eller för att flickorna bråkade och låste in sig på toan och...Jag blev bara inte orolig, jag kände mig trygg i att det kommer att lösa sig med alla dessa kloka människor som finns runt barnen. Jag hade ju tre äldre barn som tagit sig igenom skolan och en massa olika lärare och klarat sig bra. Samtidigt vet jag, att vi vuxna som arbetar i skolan kan göra skillnad för ett barn, på gott och ont. Vi kan om det vill sig illa skada ett sargat barn ännu mer och jag vet att vissa barn har svårt för skolans struktur och skolans krav, vilket inte gör skoldagarna lättare för dessa barn. Då behövs empatiska, kloka och modiga vuxna med massor av tålamod. Vuxna som ger barnet den tid de behöver, ger barnet bekräftelse och får barnet att tycka om sig själv trots att det ibland inte blir som fröken hade önskat. Där skolan inte räckt till för mina barn där har jag stöttat dem, så som vi föräldrar ska göra.

 De flesta föräldrar är ju ändå nöjda med det skolan gör, de har förtroende för oss, för vårt pedagogiska arbete och litar på att vi gör allt vi kan för att deras barn ska få det dem behöver under de timmar barnen är på skolan. 

 

Oro i dag, ja så klart finns den där för alla mina barn och barnbarn speciellt om jag börjar tänka på allt som kan hända, alltså tänker jag inte på det. Man vill ju alltid deras bästa, och livet är både underbart och samtidigt fruktansvärt farligt. 

 

Måste tillägga att det finns barn som inte har ett stöd hemma, av olika anledning, och det är inte deras föräldrar som är upprörda på föräldramöten, de är inte ens där. Jag vill inte lägga en börda till på deras axlar, de här föräldrar har sin historia, sina skäl till att de inte haft ork, mod eller förmåga att ta sig till skolans olika arrangemang, de är dessa barn som oftast behöver vårt stöd i skolan allra mest. Inte de som oroar sig på föräldramöten och som tar lärarnas tid till anspråk var och varannan dag p g a missnöje grundad i  en oro.