Lär mig nytt...
Varje dag i vår skolvärld är en dag av nya insikter och kunskaper. I kväll har jag lärt mig, tillsammans med skolans pedagoger på förskola, förskoleklass och fritids mer om hur man introducerar vår natur med målet, att väcka ett intresse för naturen med
allt vad det innebär. Viktigt är ju så klart att det ska vara roligt, men pedagogens roll är att med sitt eget engagemang skapa magi. Magi kan få den mest inbitne innesittaren som helst som sitter med en padda eller dator framför sig att bli
nyfiken på skogen och alla små och stora kryp som lever där.
Jag fick en semla att gotta mig med under den här föreläsningen, en som jag bara åt halva av, den blev inte min favorit hittills i år. Synd Coop, men brödet var en aning torrt och lite menlös i det stora hela. Jag har hög krav på semlor, det bara
är så.
Vi kom hem på söndagskvällen från Riksgränsen, tog det första tåget som går 11.32. Vi var de enda som klev på i Gränsen, så vi satt ensamma fram till Abisko och sedan fylldes platserna allt eftersom. Jag är glad att vi haft Covid, för det var
fler än 70 personer bokade på tåget med totalt två vagnar. Näst intill knökfullt. Hur kan tågen bokas så fulla, eller varför kan inte Vy sätta in fler vagnar?
Jag låter lite negativ nu, men förutom att Vy, den nya norska aktören som kör Norrlandstågen, inte hade något Covidtänk alls, så hade vi en trevlig resa hem. Anna som klev på i Kiruna hade fått plats brevid oss, och henne känner vi sedan tidigare.
Så tiden rann i väg medan vi bland annat pratade om bristen på pedagogiska ishockeyledare i vårt land. Det finns sådana som mina barn mött som varit alldeles fantastiska, jag lovar. Men också sådana som i sitt sätt att leda och träna ett lag helt
säkert fått en hel del unga killar att må väldigt dåligt, jag skriver killar eftersom det är vår erfarenhet. Jag har ingen lösning på detta med lagidrott, där det handlar om att vinna matcher, även om en hel del människor inom föreningslivet försöker
få både spelare och föräldrar att tro att man bara spelar för att ha roligt. Man ska ha roligt, absolut, men det går ju ändå ut på att vinna, eller hur? Jag vill alltid vinna när jag väl ger mig in i en tävling, men det går mig emot att göra det
genom att bete mig illa mot andra.
Idrott eller inte, människokroppen är gjord för rörelse. Här i Gränsen rör vi oss och det är så himla roligt tycker jag. Roligt utan tävlan, eller kanske jag ändå...tävlar mot min man. Inte uttalat men någonstans vill jag visa honom att jag orkar
lite mer än honom...eventuellt kan det vara så🙄
Ett provisoriskt golv, tanken är att det ska läggas ett fint och tåligt ovanpå det här. En liten yta, så kanske till sommaren.
Städat och fint. Okej, fönsterfoder, lister med mera är inte på plats, vi väntar på att något gulligt barn tar sig tid och spikar dit dem.
I går när vi lämnade vi fjällen för den här gången. Vi hade som sagt var, en hel del packning.
Det snöade en del på lördagskvällen och natten. Det var plogat, när vi traskade upp, men inte ändå fram till tåget. Hjul på väskorna är ett måste, speciellt när man ska ha med sig hem ett och annat som ens barn lämnat och nu behöver. Tur min man
är stark, och att jag är envis. En kort sträcka som var oplogad som tur är, men med tunga väskor ...får man slita.
Den dagens strykepass, check.
En bild från tågfönstret, Kirunafjällen i ett strålande solsken. Min man längtar hit och undrar om vi inte ska flytta tillbaka. Jag längtar till fjällen, ja det gör jag alltid, men vill inte flytta från mina barn och barnbarn. Jag vet, att jag
inte skulle trivas i min barndomsstad, även om jag alltid är lika gald över att få komma hit på besök. Efter alla år här i Luleå och i "vår by" en bit utanför stan, där våra barn är födda och uppvuxna har jag slagit rot.
Dagens tankar,
och nu önskar jag er en god natt,
och en fin fortsättning på den här veckan!
♥ Maria