När man minst anar...
Att träffa vänner, kan man göra även i dessa tider. Bara man tänker till och coronasäkrar allt. Fick ett sms, att några av våra vänner var ute på promenad, och skulle dyka upp ute på vår gård om vi orkar med besök, och ute så klart.
Vi skyndade på, plockade fram lite gott, och tände ljus, och en liten eld. Och då dök de upp som genom ett trollslag. Göran, Bitte, Kenneth och Stina.
Handspriten fick följa med ut.
De här runda fina sittdynorna i ull kom väl till pass nu, som jag fick av min bror och hans familj då jag fyllde år.
Varma sköna vantar. saknar muggarna jag har för varma drycker, som hade passat bra nu. Dem tog jag med mig till Gränsen i våras. De är tjocka och håller värmen rätt bra, utan att bli för heta på utsidan.
Mörkret föll och det blev om möjligt ännu mysigare.
Jag fick användning av den vita korgen jag köpte på IKEA i somras.
En perfekt korg att bära in och ut porslin och annat i.
Vilken fin söndagseftermiddag det blev.
♥ Maria