En dag

Nya restriktioner kring Covid. När vi nu så småningom blir helt friska så behöver ju inte jag och min man vara rädd för den sjukdomen, inte på ett tag i alla fall. Så där 6 månader framåt ska man ha antikroppar. Skönt, för oss, men fortfarande sorgligt med den här så trista sjukdomen, där en del blir så farligt sjuka. 
I dag var det -1° som kallast. Vi tog vår dagliga promenad. Ett tunt istäcke låg allra närmast stranden. 
Det var helt vindstilla och lite småkyligt i luften. 
På vår promenad passerar vi några gamla sommarhus som någon lagt ner massor med tid och kärlek på, en gång för väldigt länge sedan. Stugor som ingen verkar äga längre. 
Den svenska flaggan rör sig sakta och mot räcket har något lämnat krattor som vittnar om att någon levt en del av sitt liv här. 
Det är tyst och stilla, bara löv som prasslar under fötterna då vi traskar. 
Min man hittar spännande träd även i den här skogen. Jag lyssnar på hans faktakunskaper om träd och skog, svarar i min mobil emellanåt och försöker hinna i fatt en som tar låånga kliv i rask takt. 
Hemma igen värmer jag mina lite kalla fötter framför en eld som sprakar av torr björkved. Sms:ar min son och ber honom handla till oss igen. Skriver en inköpslista och skickar den till honom. Så himla fint, att ha honom här i byn och att han finns när vi behöver honom. 
Jag rotar runt i skafferiet efter något att fika i väntan på matleveransen. Hittar skorpor och en apelsinmarmelad med saffran i. Överraskande god, minns knappt när jag köpte den. 
Det blir mörkt innan Gustav kommer och ställer matkassarna på vår trapp. 
Doftljuset som tillverkas i Piteå, och är ekologiskt med en veke som sprakar. Bästa för myset. Nu får man göra allt man kan hemma, när det är hemma som är det enda som gäller. Vi fixar en sen middag och pratar med yngsta sonen i telefon. Hans hockeylag har stängt ner en vecka, p g a att någon i laget fått Covid. Ingen resa för dem till Gotland i helgen som det var planerat med match i Visby. Ja, så här är det just nu överallt, saker ställs in, och möte efter möte sker via nätet istället för IRL.
 
Just nu får vi leva med det, vår smittskyddsläkare här i vårt län sa under senaste presskonferensen något i stil med att det bara att inse att 2020 blir ett tråkigt "pissår", och att vi får fortsätta leva efter det. Så verkar det bli...
 
♥ Maria
 
 
Kommentera inlägget här: