Skolledarförbundet
Förr, i andra fackförbund som jag tillhört tyckte jag ibland att jag tappade energi då jag deltagit på fackmöten. Problemen som dryftades fanns givetvis i olika grad, men det blev att jag lämnde mötet med en känsla av att vara ett offer. Inte bra, för det gjorde att jag prioriterade bort möten ibland, framför en kväll hemma med mina då små barn. Det kan ha varit mitt eget fel att jag kände så, jag vill absolut inte skylla det på någon annan.
I dag hade vi möte i Luleå med mitt nuvarande fackförbund, vilket gav energi. Vi har givetvis massor att kämpa för, men det känns ändå positivt och energigivande att träffa kollegor och vår förbundsordförande Mats och Reneé som är vår förhandlare.
Mats, Eva som håller i trådarna här upp i vårt norra distrikt samt Reneé mötte upp på Statt för möte.
Några kollegor som tog sig tid till en träff.
Mats driver lönefrågan och kämpar för att vi ska få en bättre arbetsmiljö. Alltså den fysiska miljön är väl oftast bra, men det psykosociala oj, oj, oj, med så många ansvarsbitar som vi rektorer är ytterst ansvariga över enligt skollag etc.
Samt den stress som många känner, av och till, över bland annat;
- många underställda med ansvar för deras arbetsmiljö
- ansvar för att de gör allt som de förväntas göra enligt läroplan och skollagen,
- många elever med allt vad det innebär
- samtidigt förväntas vi driva skolutvecklingen framåt på våra enheter
- visa på bättre och bättre kunskapsresultat
- givetvis ha en budgett i balans
Vi får massor med övertidstimmar, timmar som är svåra att ta ut i ledighet. Tar vi ändå ledigt så vet vi att då vi är tillbaka har vi en mailbox som är full, om vi inte valt att svara på dem då vi var lediga, telefonsamtal som ska ringas och möten som trängs på agendan. En hel del lärare, som faktiskt har en större insikt i vad vi gör än många andra, säger att de aldrig skulle ta på sig det uppdrag vi har.
Ett jobb där vi gör skillnad, och varje gång ett barns förutsättningar förbättras utifrån våra instaser och lyckas bättre än tidigare så får man energi. Ett spännande arbete där ingen dag är den andra lik, varje dag bjuder på överraskningar och dagarna går fort, för fort ibland. Ett alldeles, alldeles underbart jobb, trots allt!
Det blev ett bra möte med power, sedan vandrade vi vidare från Statt till Clarion för en riktigt god middag.
Renée hade aldrig varit så här långt norrut. Både han och Mats tyckte att Luleå var en vacker stad, trots att det var en grå och mulen dag i dag.
Jag fick massor med bra Malmötips av Mats som bor där. Bra, eftersom jag snart ska dit. Seija lånade min kamera och fotade mig, för hon tyckte att jag alldeles för sällan är med på bild på min blogg. 
Vi delade med oss av roliga och intressanta samtal vi haft med taxichaufförer vi åkt med genom åren.
Vi sa att vi borde träffas någon gång för en after work eller så...
-Ja, varför inte!
Glad och peppad åkte jag hem, satte mig i soffan för att se på hockey, Sverige- Nordamerika och vad ser jag...min bror på läktarn i Toronto sjungandes den svenska nationalsången! Skoj!
De går dock inte så bra för vårt svenska lag...inte så här långt i alla fall.
♥ Maria