mariastwist.blogg.se

Om du skulle få möjlighet att bli sommarpratare i radio, vad skulle ditt program då handla om? Jag har förstås inte blivit utvald till en sådan ärofyld uppgift. Men jag ska sommarprata i 30 minuter med musik till hos min fina vännina Ann-Catrine i Piteå på lördag. Och det är en ära, för mig :-)

 

Vi är sju kvinnor som hon känner på olika vis, som har blivit inbjudna till henne, med fika och mat och sommarprat. Mitt tema: bakgrunden till att jag i dag är den jag är ;-)

 

Så här tänkte jag mig att min presentation ska bli;

Vem är jag då? 52 år, och i en relation med min man sedan 36 år tillbaka. Vi har fyra barn mellan 14 och 29 år. Till och med ett litet barnbarn har vi fått. En liten Axel som snart är 4 månader.

  

Till min glädje växer familjen :-) och jag som trodde i ett svagt ögonblick, att vi kanske inte skulle få några barnbarn, för jag fick för mig att vi fostrat 4 indvidualister, och visst lite individualister är dom nog, men inte så farligt mycket så att de inte kan samverka och leva i en relation, vilken tur! 

 

-Du är inte rädd för att berätta för andra när dina barn är duktiga, sa min väninnan Monika en gång. -Men Maria berättar även om sina svårigheter med barnen och annat i livet sa hennes syster Lenita då. Skönt, då blev det balans, något som jag alltid strävar efter. För jag är inte rädd för att lyfta mina barn, men inte heller rädd för att prata om de svårigheter vi har. Och visst, finns det säkert de som irriterar sig över mitt sätt att vara, men så är livet och det kan jag leva med som tur är. Men jag lyfter inte allt med alla, även om jag har en blogg, där jag  lämnar ut en del, så har jag en integritet, dit inte många kommer in.

 

Mitt ursprung, som en sommaräng i det nordligaste karga delarna av Sverige, där några vackra blommor kämpar för sin överlevnad. Och mot alla odds så växer dom upp, år efter år, inte lika stora som i ett mer gynnsamt klimat, men ack så starka och minst lika vackra.

Klicka här! 

För att växa upp i Kiruna, där inga skördar gror, är något alldeles särskilt. Tro mig :-) Att trotsa alla väder på sin väg till skolan, i  snöstorm och drivor av snö, eller att stå i aulan barbent i klänning och sjunga "Den blomstertid nu kommer" medan snöflingor sakta faller på skolgården. Jag tror att man blir ett barn av en särskild sort, när man växer upp på det viset.

 

Om sanningen ska fram så firade vi aldrig skolavslutningarna i Kiruna på 1970-talet. Inte på Luossaskolan i alla fall, -sådant firar man inte, det är en vanlig skoldag, sa min magister Magnus Leijer och så lyssnade vi på Harry Belafonte istället.

Ny klänning hade jag i alla fall och nya sommarskor, för är det något jag gillar så är det klänningar och skor :-)

 

Mina föräldrar har sitt ursrpung i de finsktalande delarna av Kalixälvdal. Ja, min pappas ursprung finns i Överkalix med omnejd generationer tillbaka. Förfäder till honom var långt ner i Europa och krigade med Karl den XII. Jag har läst allt i den släktforskning som en i min pappas släkt gjort och där finns brev från min pappas farmors bror John Sandström, där han som polismästare i Piteå skriver till sin syster och beklagar det hemska som hänt,  hennes ena tvillingdotter har dött av de svåra bännskador hon fick då hon och syskon den 14 december 1924 sjöng julsånger för grannarna och en krånglande fotogenlampa orsakade att hon fick brinnande fotogen över sig och hon sprang ut där hon näst intill brann upp.  

Äventyrslysten, ja, och som barn vann min nyfikenhet över de vuxnas förmaningar. Orädd, ja, vilket fick konsekvenser. Och så gick åren, jag var nog inte en tyst och snäll liten flicka, aldrig någonsin. Men jag fick tåla vissa törnar under resan och allt som inte dödar härdar, sägs det. Jag har blivit snällare med åren, och tystare. Att ta plats som barn var inte alltid lätt, och många vuxna har svårt med starka barn. Jag var absolut inte det svarta fåret i min familj, men jag tror nog att många i vår närhet så mig som alltför uppstudsig och ifrågasättande som barn.

 

Som tur var fick jag ta plats för mina föräldrar och där någonstans bekräftades jag för den jag var och inte för mitt utseende. I skolan gick det bra för mig när det gäller betyg och så, jag var ju intresserad och tävlade ofta mot mig själv. Ibland tror jag till och med att mitt långa blonda hår och stora bruna ögon var en fördel, och gjorde att en del lärare hade lite överseende med min uppstudsighet. En resa som lärde mig värdet av att skapa goda realtioner.

 

Vänner har alltid varit viktigt för mig, och jag tror att det är i mötet med andra som vi blir till dem vi sedan är. När jag sätter ord på mina tankar och får respons av andra, ser jag dem i ett annat perspektiv, kan förundras eller förfäras av hur andra uppfattat det jag sagt. Jag kan revidera mina tankar tills de känns riktiga och rätt för mig och kan känna mig nöjd då de med mina ord även uppfattas av andra så som jag vill.

 

Tonårstiden...vi var väldigt engagerade och drivande i allt vi tog för oss, jag och mina kompisar. Med kloka argument och ett starkt driv fick vi igenom det mesta av våra önskningar både i skolan och hemma. :-)  Jag dansade jazzdans, steppade och åkte konståkning en tid i livet. Skidåkning har alltid funnits i mitt liv, jag tror jag föddes med ett par på fötterna. Och så växte jag upp precis nedanför slalombacken på Luossavaara. Båda mina föräldrars stora intresse var skidåkning, och jag har åkt många mil med dem. Och dansen, jag gillar fortfarande dansen, men slutatde med jazzen för bara två år sedan på grund av tidsbrist. 

 

Skolfrågor och pedagogik har varit ett stort intresse och något jag lagt ner massor med tid på. Förutom mitt yrkesval och allt vad yrket kräver så har jag av eget intresse läst mängder av litteratur som har med sociologi, psykologi och pedagogik att göra. Och när vuxna "sätter sig" på barn och med sin makt av att vara vuxna inte behandlar dem med respekt ser jag rött! Min livserfarenhet säger mig att man inte kan ändra på andra, bara på sig själv. Alltså försöker jag hitta ett sätt att bete mig så att andra förändrar sig av egen insikt och vilja.

Att jobba för en bättre värld, har jag nog alltid gjort på något vis, men kanske allra tydligst nu som rektor, med en vision om en värld där vi tillåts vara olika, och ser olikheten som något som berikar och gör vår vardag lite gladare och full av färger. Vart kommer vi med att bemöta ilska med ilska?