8 mars, internationella kvinnodagen.
Behöver vi en egen dag, vi kvinnor?
Ja, det kan nog behövas en dag då vi påminner oss om vår historia, om hur utsatta kvinnor blir i krig. I alla tider har kvinnor blivit våldtagna, gravida med barn som pappan vägrat ta ansvar för oasv. osv.
I de flesta yrken tjänar män fortfarande mer än kvinnor, oavsett kompetens och erfarenhet, utan bara för att de är män.
Det här är Maria Oja, kallades för Karkean Mari, Karkea efter gården hon bodde på. Min mammas farmor. 
Jag kan se att hon har drag som gått vidare i släkten. Det sägs att hon var en tuff kvinna, som fostrade många gossar, min morfar t ex.och någon dotter, och var byns Jordemor. Ni vet den som hjälpte till vid förlossningar på den tiden då man födde barnen hemma. Rökte pipa som ni ser. Så synd att vi vet så lite om vår kvinnohistoria om vi inte är adliga.
Jag läste en utbildning på LTU "Kvinnligt ledarskap" för många, många år sedan. Fortfarande en av de bästa utbildningar jag tagit mig an. Så intressanta föreläsare, och så många tankar den utbildningen väckte hos mig. Att vi kvinnor i dag, är en produkt av alla kvinnor före oss i vår släkt. De har banat väg för oss, på gott och även ont i bland. Vi föds med anlag till det ena och det andra, i en gynsam miljö växer vi på alla vis och de anlag vi har blir till våra styrkor i livet. Ibland är inte miljön den bästa och då kan de anlag som i en gynsam miljö blir en tillgång istället bli vår svaghet.
Jag tänker på min mammas ordningssinne, hennes krav på att göra allt hon gör så perfekt som möjligt, och att aldrig förspilla tid på oväsentligehter så länge det finns något att göra som bör göras.
Jag tänker på min mormor, som fick överta gården efter sin pappa, men hon var kvinna och då var det morfar som fick äga gården. Mormor var en kvinna som satte tydliga gränser, som höjde rösten om det behövdes och som styrde sin gård så som kvinnor gjort i alla tider. Minns att hon och morfar alltid gick ut tidigt på morgonen i ladugården. När hon sedan satt i det stor köket i Norrbottensgården satt hon oftast och stickade eller gick runt och vattnede sina blommor både ut eoch inne. Min moster lagade mat och vi barn fick diska efter maten. Det var en stor familj, så disken tog aldrig slut kändes det som. Det fanns inte diskmaskiner då, om ni som är unga undrar. Så fort disken var diskad sprang man ut, annars kom min moster på¨något annat arbete som vi skulle göra.
Min mamma och hennes systra var, och min mamma är fortfarande väldigt starka i sina åsikter.
Jag tänker på min farmor, som var otroligt energisk, minns att hon i princip sprang fram i sitt kök. Det första hon gjorde då vi kom jag och min bror, var att springa ner i källaren och hämta upp en läsk åt oss var. Det fanns alltid en back med drickor i den källaren. Hon var snällheten själv, och så givmild. Här var det aldrig någon som sa att vi barn skulle göra något arbete. De skötte de vuxna. Olika kulturer och kanske också en annan syn på barn och barndom.
Vad har jag gjort i dag...?
En promenad runt byn på morgonen. Hur fort tappar man kondition egentligen? Det känns att jag inte tränat på länge. 
Bordet jag köpte i somras på en loppis ska få en ny skiva, lite större än den befintliga. Så jag bar upp bordet på den halvfärdiga punschverandan för att mäta hur stor den kan bli. Har försökt få en av mina söner att hjälpa mig med det, vi får se om jag lyckas.
Renbäddat och vädrat täcken. Skurat golv. "mamma är lik sin mamma, ja kvinnans lott i livet är den samma..."
Ni kan väl historien bakom Internationella kvinnodagen, som går tillbaka till 1910. Syftet var i alla fall att hedra kvinnorörelsen och dess kamp om kvinnlig rösträtt. Lenin utropade 8 mars som Internationella kvinnodagen för att erkänna kvinnors roll 1917 i ryska revolutionen. Grupp 8, en samling kvinnor, 8 stycken som bildade rörelsen i Stockholm 1968. Till en början drev de en kamp för fri abort, förskola för alla och preventivmedel, sådant som vi idag tar för givet. Inget är för alltid om vi inte fortsätter värna om de rättigheter vi har i dag.
När jag fick mitt första barn var inte förskola en självklarhet för alla. Jag ville arbeta då Frida fyllde ett år, men var nyexaminerad och fick till en början bara vikariat som var kortare än tre månader. Då fick man inte heller förskoleplats, vilket gjorde livet kontraproduktivt. En snäll barnplacerare på vår kommun hjälpte mig, så jag fick ett vikariat på 6 månader pecis då en förskoleplats blev ledig som vi stod i tur för. Skulle nog inte ha fungerat i dag, med tanke på alla lagar hit och dit. Där började min resa i Luleå kommun, förutom alla korta vikariat jag hade haft innan, och Frida var då hos en privat dagmamma som kostade massor.
Jag gick i demonstartionståg på den tiden, med Frida i vagnen, kampen behövdes då. "Ropen skalla daghem åt alla", "Rädda Kalixälven", fast det hade inget med kvinnor i sig att göra, det sista. 😘Ungefär så såg livet ut på 1980-talet. Vi måste fortsätta höja våra röster för att höras...
Nu, något helt annat,
Tavlan jag köpte från Isa form i Piteå i somras. Den hänger nu i Gränsen.
En stilla kväll, hockey på TV, och nu Mello.
Så fint att en del män ger blommor åt sin kvinna i dag,
en kvinna kan aldrig få för många blommor.
Men egentligen handlar det fortfarnade om kampen för jämställdhet.
Det når vi inte med blommor...
♥ Maria