Det sista suckarna av 2020
Vilket år vi haft, ett annorlunda år, med så mycket att hela tiden ta hänsyn till, året vi aldrig kommer att glömma, eller?!
Jag kan nörda in mig i hur livet tett sig historiskt, och förstår att människan blir mer besatt av allt elände som krig har skapat och skapar än sjukdomar som kommit och gått genom århundraden. Spanska sjukan dödade betydligt fler människor än vad första världskriget förorsakade i död, ändå skrivs det fler spaltmetrar om krigen vi haft de senaste århundradena än om de sjukdomar som härjat av och till. Spanska sjukan slog hårdast mot friska människor mellan 20-40 år. Viruset skapade en överreaktion hos den sjukes eget immunsystem, vilket är starkast hos unga vuxna. I början av juni 1918 började Spanskan spridas i Stockholm, precis då som nu var vår huvudstad mest drabbad, och de som hade möjligheten flydde från staden, då som nu. Minns alla som åkte till Åre i våras...
Med de perspektivet, vet jag inte om framtiden, mer än att vi som lever just nu kommer att bära med sig detta år in i evigheten.
I går var vi bjudna till våra vänner och deras fritidshus vid havet. Först en promenad med pannlampor i skymningen.
Hav under ett täcke av snö och kanske en tunn is.
Bitte och Göran har en superfin stuga ett stenkast från havet.
Här i gäststugan skulle vi sova.
Vårt nya sätt att umgås med vänner, ute vid en eld. Det blev inne under detta år, att vara ute och så himla fint ändå.
Sedan blev det bubblor, både att dricka och bada i.
I ett moln av ånga kopplade vi av och släppte taget om året som lärde oss någon om pandemier, om att hålla avstånd och tvätta händerna. Jag tror till och med att jag lyckades bli sjuk i Covid två gånger, detta märkliga år.
Är jag då sämre än andra på att hålla avstånd, tvätta händerna och så vidare? En del så kallade världssamveten hävdar om och om igen på sociala medier att vi som blivit sjuka har oss själva att skylla, eftersom vi uppenbart struntat i Tegnell och Löfvens krav på hur vi skulle ha levt. Jag kan visst att missat att sprita mina händer vid något tillfälle...men jag hoppas också att alla som jobbat hemma sedan i mars förstår hur vi som arbetat med människor och ibland många olika människor varje dag inte alltid förstått att det helt plötsligt efter 8 timmar på jobbet skulle bli farligare att köpa sin mjölk på ICA i 10 minuter efter jobbet. Vet fortfarande inte vem eller var jag blev smittad, men är övertygad om att jag hade Covid i slutet på februari och vet att jag hade det igen i slutet på oktober.
Året gav oss hur som helst nya insikter och erfarenheter.
Mellan bubblorna ute fick vi gott tilltugg inne i relaxen.
Inne i stugan hade Bitte dukat nyårsfint.
Vi läste igenom instruktionerna till maten, en trerätters från Torget på Boden Businesspark. Väldigt lätt att fixa till och så gott. Hummersoppan till förrätt, den var grymt god.
Varmrätten helt okej och efterrätten delicious.
Vet inte när jag sist bar mina klackar. Men till klänning och nyårsafton och allt kändes det rimligt. Jag hade glömt mina smycken hemma, en miss, känner mig inte klädd utan. Eftersom vi sprang in och ut mellan gäststugan och storstugan till en början drog jag på mig mina skönaste leggings, tänkte byta till strumbyxor. Sedan struntade jag i att byta om och gled runt i mina leggings av kashmir resten av kvällen, vi var ju ändå ute på landet.
Vi facetajmade med Kenneth och Stina som måste hålla sig i karrantän. Så trist att inte de kunde vara med.
Tiden gick alldeles för fort, och plötsligt var klockan 24.00 och det smattrade ute av raketer som flög i luften.
Vi önskade varandra ett Gott nytt år och fortsatte natten med att prata om livet tills jag gav upp, första av alla som vanligt och trippade in i gäststugan och somnade sött.
Vaknade till ett nytt år, med en stor dos förväntan och nyfikenhet på vad som komma skall.
Allt gott till er alla,
alla ni som läser mina tankar här på bloggen, ofta eller då och då!
Nu kör vi, 2021!
♥ Maria