Juli ochTrollsjön med Axel
Efter vårt besök i Kiruna med bad och en hotellnatt blev det ett besök hos min bror med familj.
De här vackra huset finns i området som ska bort, på grund av gruvbrytningen, inom 10 år sägs det.
Kajsa hade planterat så fint på olika ställen runt huset. Ett hus som står stadigt, det syns ingen åverkan på huset trots rejäla skakningar då de spränger i gruvan och då det sker sättningar i berget.
Innan vi lämnade stan ville Axel kika på Kebnekaise genom stenen vid norra utfarten ovan E10:an.
En kort paus intill Torneträsk. Sveriges sjätte största sjö.
När vi till sist kom fram till Riksgränsen blev det en snabb middag p g a hungrigt barnbarn. Tur vi hade med oss det viktigaste till en middag. När vi packlat upp, bäddat sängar och ätit, traskade jag till affären och köpte lite mer mat att fylla kylen med.
Axel och hans morfar hade något fiskeproblem som måste lösas.
Det blev kväll, och mitt sällskap skulle fiska. Det var sent, men ljuset är magiskt då midnattsolen skiner här, och det gör den ända fram till 17 juli. Jag kokade te, och njöt av att f¨å vara ensam en stund.
Dagen efter när vi packat ryggorna och skulle ge oss i väg och Axel tog sitt fiskespö, sa vi att det inte var någon idé, för det finns inte fisk i Trollsjön. Då ville inte den här gossen följa med oss längre. Det blev lite diskussioner och till sist fick vi med oss en trulig, snart trettonårig kille. Min gamla Meindel kängor försökte jag få honom att ta på sig, men han vägrade. Istället trampade han ut till bilen med de här mindre vandringsvänliga allvädersstövlar.
Här tog han en kort paus och han var rätt säker på att han skulle vända snart. Vi två vuxna visste att han inte skulle vända, vi har varit med förr. Så småningom tog vi oss upp för den jobbigaste och tråkigaste biten av vandringen.
Dags för ny energi, Axel hade inte ätit frukost och vi sa att han fick skylla sig själv när han vägrade äta. Men jag hade packat ner en rejäl matsäck, så här tog vi ett stödfika.
Nu hade vi helt plötsligt en glad och pigg kille, med några mackor i magen.
Nu hade vi så himla fint tillsammans, och pratade om livet medan vi traskade fram genom den magiska terrängen.
Jag berättade om den här rostiga stenen åt Axel medan vi trampade på, så vi spanade efter den i någon kilmometer innan vi till sist upptäckte den.
Ett par hundra meter innan vi kom fram mötte vi två herrar med var sin kamera, den ena sa att vi hade 10 km kvar att gå, och log. Jag svarade honom, att mig kunde han inte lura, för här har jag gått så många gånger förr. Vi fikade då vi kom fram och vilade oss en lång stund och bara andades.
Det var otroligt vackert med alla blommor som blommade.
Vägen hem är ju alltid så mycket lättare. Innan vi kom fram till bilen föll regndroppar tungt. Ingen har väl dött av ett sommarregn.
Väl i Gränsen blev det bastu och en god grillmiddag.
21.30 drog Axel på sig sina kläder,
och traskade till en fjällbäck för fiske.
Där råder ingen brist på energi.
♥
Maria