Tjernobyl, politikerbesök och tankar om varför det blir som det blir.
Tänker just nu på Tjernobyl, en reaktor som exploderade 26 april 1986.
Historiens största utsläpp av radioaktiva ämnen. 40 år sedan i dag, En del av er som läser min blogg var nog inte född ännu då. Men jag glömmer det aldrig, för vår dotter Frida var 1 år och 8 månader. Då på den tiden var det otroligt med malmdamm i luften över Skurholmen, en centrumnära stadsdel i Luleå. Vissa dagar var luften där tjock av en gulaktig dimma som luktade fruktansvärt illa. Där bodde vi då, i en välplanerad och mycket fin lägenhet. Jag trivdes så himla bra där, och lika bra som jag trivdes, lika rädd var jag över allt som Frida fick in i sin lilla kropp av miljön vi levde i. Så får vi helt plötsligt veta vad som hänt i Ryssland, dåvarande Sovjetunionen, och att det största nedfallet i Luleå skedde 28-29 april 1986 för då föll regn över Norrbotten och Luleå. Jag bröt inte ihop, bara nästan, kände i alla fall en fruktansvärd frustration över allt jag inte kunde påverka själv.
Mina existentiella funderingar fick mig att komma till insikt om vad jag själv kunde göra och vad jag inte kunde påverka hur mycket jag än ville. Där och då började vi kika på andra ställen att bo på, lite längre bort från Stålverket SSAB. Vi hamnade i Sunderbyn på husvisning i maj, några veckor efter Tjernobyl. Sedan blev det som det blev. Vi köpte huset, gammalt och i stort behov av renovering. Jag var 24 år, och min man 26, vi hade visioner, men begränsade kunskaper om gamla hus. Vilken tur att vi hade visioner. För det var visionerna som drev oss framåt. Sista september 1986 gick flyttlasset.
En bild från innan augusti 2024 då björkarna försvann.
Vill inte säga att det var tack vare en kärnkraftskatastrof, men det fick mig att delvis ändra kurs i livet. Jag som alltid bott centralt flyttade nu ut på landet, till en by som ännu då var rätt liten, men hade två livsmedelsbutiker, ett café, ett postkontor och två F-6 skolor. Bussarna hit gick en gång i timmen, och sista bussen hit gick vid 20.00 från stan. Vi hade en bil, inte två, i flera år. Det fanns en liten skola i byn där vi skulle bo och en större skola ca 1 km från vårt hus i det nya bostadsområdet som i princip bara bestod av villor. Då bodde 4 barn i byn som var födda samma år som vår Frida. När Frida började skolan som 7-åring var de 12 barn i hennes klass. Byn växte, och att det sedan skulle komma ett sjukhus till byn pratade några om redan då, så många år innan besluten togs.
Lite av vad jag fundrade på i kväll, med en kopp te då jag läste om Tjernobyl och åren som gått sedan dess.
Nu till nuet. 
Idag fick vi besök av Barn- och utbildningsnämndens ordförande Maritha Meethz. Så klart fick hon äta lunch med oss och träffa Pim och Anna som lagar den goda maten. Det känns så bra när våra politiker kommer ut till oss på skolorna och vi får berätta för dem om vår vardag.
Maritha, en trevlig kvinna som hade stor förståelse över våra svårigheter i en för liten skola, och som gav oss massor med beröm för det vi gör på vår skola. Det gav oss energi.
Sista dagarna i april, och vi har kyligt inne och ute. Inte som i januari, men kalla vindar och kalla nätter, och ingen stödvärme från elpatronerna kräver värme från kakelugnen. Vill inte ha fler dyra elräkningar, så nu har vi bara jordvärme in i våra element.
Måste packa, en ny resa är på gång.
♥
Maria