Torsdag, ingen träning i dag.
I kväll hoppar jag över min träning, känner mig fortfarande inte helt kry, och vet sedan tidigare att jag skulle behöva stanna till, för att kroppen ska få en chans att hantera alla basilusker man bär på.
I går efter jobbet åkte jag först in till stan och sedan hem till Lukas. Min man kom också dit och vi lagade middag tillsammans.
Middagen blev god, kyckling, vitlök, spenat, körsbärstomater och rostade solroskärnor, till det tortellini.
Oj, så gott te du har sa jag till Lukas, sedan kom jag på att det var jag som köpt teet åt honom och Ebba för någon månad sedan.
Efter maten tog vi en lång promenad, runt Skurholmsfjärden. Medan vi traskade berättade jag åt Lukas hur jag för 40 år sedan cyklade hem över Malmuddsviadukten med en liten Frida 1 år i en cykelsits på pakethållaren. När vi kom hem till vår lägenhet på Brogatan hade hon bara en vit Kavatsandal på foten. Vi cyklade tillbaka och jag försökte hitta den andra. Men tyvärr, ingen sandal. Några dagar senare när jag kom traskande ensam över viadukten hade någon lagt sandalen på broräcket. Minns fortfarande hur glad jag blev av att få tillbaka den, för på den tiden hade vi inte så bra ekonomi, så det var inte bara, att köpa nytt. Min man pluggade och jag hade precis börjat jobba, efter ett år som föräldraledig och några års plugg innan det.
Lukas far berättade om den kvällen när Frida öppnade balkongdörren i vardagsrummet (vi bodde på bottenvåningen), och traskade i väg 1 år och 8 månader gammal. Under tiden pratade hennes mamma, alltså jag, i den väggfasta telefonen i köket. Jag lovar, det handlade om några minuter innan jag la på och gick in i vardagsrummet och ser att balkongdörren är öppen. Ni vet, den fruktansvärda katastorfkänslan som infann sig direkt. Jag sprang, först ut mot den trafikerade Svartöleden, och där var hon inte, och så klart kom hon längre bort för att jag gick åt fel håll. Nästa livsfara var Skurholmsfjärden, så jag gick åt de hållet då jag ser henne på väg i rask takt mot Ag.s matmarknad en bit bort. Lyckan av att hitta henne tog mig till månen och tillbaka. 💝
I stan köpte jag något jag inte använt på månader, p g a en jobbig ögoninflamation. Nytt för ögon och läpparna, okej läppstiftet var ett spontanköp.
Boken "Halva Malmö består av killar som dumpat mig", mitt nya läsäventyr, sedan tror jag att jag ska lyssna på boken om Julia Dufenius och Christoffer Wolters äktenskap. Den har Bitte valt till vår bokklubb.
En dag den här veckan var Jens på besök i skolmatsalen, han är chef för skolmåltider på vårt skolområde. Vi pratade lite jakthundar. Jag som inte tål hundar, och är allergisk mot pälsdjur har ju ändå en del erfarenhet av just jakthundar. Har inget val, min familj är ju djurtokiga och jakthundsägare.
Maten galet god!
Man kan inte frälsa alla, en gosse i borde jag satt i sa att all mat på skolan var "####" och att det enda som var gott var Bullens varmkorv och det får man aldrig på skolan. På tallriken hade han en hög med rårivna morötter och pommes. Jag sa att jag faktiskt åt just Bullens ibland då jag kom hem från skolan och var hungrig då jag var liten.
"Åt du nudlar", frågade en annan gosse.
"Det fanns inte nudlar då jag var barn", sa jag då.
"Jag brukar använda airfryern när jag fixar mat hemma", sa gossen.
"Det fanns inget sådant då jag var liten" fortsatte jag och såg framför mig vårt kök på Porfyren i Kiruna då någon gång på tidigt 1970-tal.
"Hur gammal är du egentligen", utbrast en flicka i bordet och såg på mig med undran i blick.
Väääldigt gammal, tänkte jag säga, för det var vad jag kände mig då...
Tänder ljus så fort jag kommer hem, den här lyktan har min man fått av någon, minns inte vem. Passar ju bra nu i älgjaktstider.
Jag hade behövt använda den här kvällen till att städa här hemma.
Min förkylning påminner mig att jag behöver vila.
Alltså ska jag vila och se på TV,
Kanske läsa...
♥ Maria