Trygghet
Att saker händer som vi inte rår över, vet vi. Men det som hänt i Örebro, var gick det fel, det som gjorde någon så hatisk och benägen att utföra detta fruktansvärda?
Ibland finns inga svar. Vi hade vår onsdagsföreläsning i går med rektorer från hela Sverige. En, är rektor på en närbelägen skola till Risbergska, hon berättade om hur det blev på hennes skola då de fick larm om att inrymma, och sedan hur man som rektor får försöka behålla lugnet och tala om för alla som kommer med uppmaningar i all panik om vad man ska göra, inte göra, och där och då tala om att nu är vi här inlåsta tills vi vet något annat. Barn som hade föräldrar på skolan där allt hände.
Barn vill vi alla skydda från allt ont, men det är ju omöjligt. När det som inte får hända ändå hänt, behöver vi finnas där för dem, prata men också leva det vanliga livet som ger energi och kraft att orka hantera det sorgliga, kramas och kramas igen och igen.
Vår gård, inbäddad i fluffig snö. En känsla av trygghet, så ska det vara i februari. 
Så frostigt det var i dag. Det kan vara den varmaste start på ett nytt år jag varit med om i mitt liv. Februari har ju precis börjat och kan bli kall, men det ser inte så ut i dag i alla fall +1° C. Men än så är det långt till vår.
Jag fick magsjuka på söndagen, så trist. Så den här veckan har jag förutom att jag jobbat hemma också levt lugna livet i det stora hela. Tillbaka på skolan har vi pratat om låsta skolor, hur vi skyddar eleverna och oss själva om något skulle hända, och så blev jag så glad av alla glada pedagoger som får mig att skratta, det behövs också i allt allvar.
Jag är så stolt över vårt Fritids, de har så bra aktiviteter med eleverna varje dag. På fredag fick jag det här brevet av en rektorskollega. De har nämligen skaffat sig brevvänner på ett annat Fritids i vår kommun.
Känner så mycket vemod, är vinterblek och trött. Trött delvis efter att knappt ha fått i mig något att äta eller dricka på två dagar.
Hittade den här bilden, visserligen några år gammal, men den får duga i dag. Saknar de här svarta glasögonen, kanske jag skulle köpa ett par nya sådana nästa gång.
Stockholm, med det stora hjärtat mot Sergels torg. Snart "Alla hjärtans dag", en dag på ett år. Jag får i princip aldrig blommor av min man, men det har hänt att jag fått en på Alla hjärtans dag. Jag skulle bli gladare av att få en blomma en annan dag, otacksam, ja visst. Det känns som så enkelt, att bara ge en blomma. Om han lagat en extra jobbig maträtt hade jag blivit förvånad och uppskattat det enormt. Eller städat hela huset, hur fint är inte det? Sådant man kan tänka på då man inte är sjuk, för är man sjuk vill man bara bli frisk. Har man drabbats eller varit med om något fruktansvärt traumatiskt önskar man bara att det aldrig hade hänt.
Önskar att alla blir snällare mot varandra, tolkar varandras ord med snällhet och försöker förstå. Jag förstår inte varför detta hände på tisdag i Örebro fast jag försöker förstå...och hur skyddar vi våra barn, från förövare och från att bli förövare? Från våld och från att bli våldsamma?
Många gånger är livet allt, på en och samma gång,
sorg och glädje mer eller mindre.
♥ Maria