Sol, så ljuvligt!
Jag börjar sakt komma tillbaka till livet, och nu härjar Coronaviruset. Vill inte bli sjuk igen, men enligt en läkare jag lyssnade på så kommer de flesta svenskar att bli sjuk i Corona till sist. Usch!
För drygt en månad sedan bokade vi in en middag hemma hos oss för våra vänner Kicki och Lillen. De kom hem från Thailand för en vecka sedan, utvilade och solbruna.
Vi grillade kött och annat gott till middagen. Jag bestämde mig för att baka en tårta till efterrätt, för ovanlighetens skull.
Glad över att Joel och Lovisa bestämde sig för att komma hem till helgen. De dök upp efter att vi ätit varmrätten. Men maten till dem värmdes upp och de fick äta medan vi pratade med dem om jobb, skola och annat som livet bjuder på. Jag och Kicki planerade för lite roligheter framöver. Tiden bara rann iväg och det gör den då man har trevligt.
Det blev en supermysig kväll. Min man kan bli rätt så rolig ibland, så vi fick skratta åt hans småtokiga åsikter och sedan sjöng han en psalm helt plötsligt när vi började diskutera kyrkan. Klockan blev långt efter midnatt innan vi gick och la oss.
Joel som börjar jobba 07.00 och efter jobbet kört nästan 27 mil från Umeå var trött. Konstigt nog, var han och Lovisa uppe med tuppen denna morgon. Jag vaknade sist av alla fortfarande lite trött efter den sena kvällen.
-Vill du följa med oss på skidor ut på havet, frågade Lovisa hurtigt.
Egentligen ville jag följa med, men insåg att min dåliga ork inte var till min fördel med två hurtiga ungdomar. Så jag tackade nej.
Efter frukosten packades matsäck och de gav sig iväg. Jag ville ju åka skidor, så klart, så snabbt bytte jag om och gav mig iväg ensam.
Solen flödade och det var varmt. Jag åkte bara ner från vårt hus ut på Luleälven. Mitt mål var Tomholmen, en ö mitt i älven nedströms i höjd med Gammelstad. Mötte nästan alla våra grannar som var ute på skidor de med.
Peppade mig själv med att jag kunde vända om jag inte skulle orka. Men skam den som ger sig, sakta tog jag mig runt och hem igen. Så jädrans skönt!!!
Ville inte gå in, så det blev en lååång stund i solen med en kopp te. När verkligheten blir sagolik...
En gammal låt, som beskriver livet med allt det sagolika vi har i vår närhet om vi lyfter blicken, vilket jag gjorde.
Nu värms vår vedeldade bastu och sedan blir det en god middag för oss alla. Sagolikt!
♥ Maria