Om det värsta händer...
Vi bor i ett land med hängslen och livrem. Till vår fördel här i Norrbotten är väl att vi inte är värst drabbade än, av Corona. Alltså finns tid att rusta för det som väntas ske, att 50% av alla blir sjuka samtidigt. Usch och nej!
Den här veckan har varit en märklig vecka, många planerade möten har ställts in, och luckor i min agenda har uppstått. Samtidigt har jag blivit kallad till nya möten - möten om hur vi förbereder oss för det värsta. Redan nu är viktiga personer i maskineriet
satta i en form av karantän för att de inte ska bli sjuka. För att så mycket som möjligt ska fungera i vårt samhälle, även då många blivit sjuka.
Media just nu, så många olika rapporter, någon vill lugna, och någon annan skrämmer. Det enda vi vet är att det här kommer att gå över men ingen vet när.
Lunch efter ett sådant möte med mina rektorskollegor. Givetvis gynnar vi de restauranger som finns i stan. Nu blev det Norrigården igen.
En persiljestjälk i vas, så fiffigt. Tror i alla fall att det är persilja, men den var rätt så stor...
Vi kan inte ta några beslut om allt vi måste förebereda oss för, eftersom vi inte vet från dag till dag vad som sker och vad vår regering säger. Men vi försöker vara kreativa och hitta lösningar på allt som skulle kunna ske i fall att det
blir si, eller kanske så...
Jag åkte hem och skrudade om för en after work med några av skolans pedagoger. I dessa tider känns det rätt så bra, att gå ut och äta ändå.
Solen sken in genom de stora fönstren och vi funderade bara lite över världen just nu, och mycket över annat vi har i våra liv.
Skolans idrottslärare och speciallärare i matte.
Några var modiga åt av buffén, andra valde något från menyn i fall att...
Oj, så mätt jag var när jag åkte hem, först av alla.
Ett fint avslut på en märklig vecka.
♥ Maria