mariastwist.blogg.se

På en blogg, "Att vara någons fru",  hittade jag den här dikten av Märtha Tikkanen:

Ingen känner mig som Telemakhos, kommer
inom dörren, ser på mig
– är du lessen?

Gräver fram min bil ur snön, tvättar
den åt mej utan att jag ber om det.

Män som har stått sina mödrar nära
älskar kvinnor, älskas av kvinnor
och förstår dem

kanske?

Att vara mamma, oavsett till vem, så är det en livsuppgift, en uppgift som kommer att vara den absolut viktigaste i ditt liv. Barnen ska alltid gå i första hand, sa min mamma då och då i min barndom. Hon levde också efter det, på kanske ett lite ovanligare vis än vad som var brukligt då, i början på 1960-talet. För hon ville inte vara hemmafru, det sa hon också till alla som undrade, och det var en del. Kanske mest oförstående var de andra mammorna som var hemmafruar, och som tydligen ville vara hemmafruar. Mamma jobbade, men så fort hon kom hem, var jag och min bror henne största och viktigaste uppdrag. Hon läste högt för oss, hur trött hon än var varje kväll och hon läste länge.

Evigt tacksam för det mamma!!!

Även om jag är en vanligt arbetarunge, precis som de flesta andra var på min gata, så hade vi det rätt så bra ekonomisk eftersom mamma jobbade. Jag fick inte allt jag ville ha, absolut inte. Men det mesta faktiskt. Slalomskidor och annat fanns det alltid pengar till. Att vi sedan bodde precis nedaför slalombacken i Kiruna var ju bara bonus. Att vi tog på oss längdskidorna hemma på gården och åkte iväg med ryggsäck full med fika var en del av livet. En rik tid i mitt liv, rik på omtanke, uppmärksamhet och upplevelser i närmiljön. 

Jag tror att Tikkanen i sin dikt ovan fångat en del av kärnan i föräldraskapet oavsett kön på barnet, att den närhet vi har till dem och den tid vi ger dem får vi igen och kanske inte främst jag som förälder (återstår att se 😘) utan generationer framåt i släkten kommer den omsorgen att fortplanta sig, om och om igen.