Låkta fjällstation
Sommarens i särklass största utmaning är att göra en tur som kräver mer än allt. Vilken tur man tar för att få den där efterlängtade endorfinkicken är ju givetvis individuell. För mig var det kanske inte så klokt att ta just den vi tog i går. Jag har
ju sedan i januari haft problem med hälsporre, eller något som är på väg att bli det. Jag har fina inlägg i skorna, bästa skor man kan ha att gå i, men men...😌
Jag fick med mig min supergulliga svägerska Anita. Alltid lika "taggad" som mig på att göra turer oavsett om det är på skidor eller till fots. Vi fick skjuts till Låkta station, men trafiksituationen just här är bedrövlig. Det var 47 bilar parkerade just
här längs E10:an. Inga parkeringsfickor som räcker till för alla ivriga vandrare. Små barn som ska in och ut ur bilar samtidigt som trafiken viner förbi i hög hastighet.
Här skulle vi välja tur, åt höger eller åt vänster, du bestämmer sa Anita generöst. Åt höger går du till Trollsjön, dit vi båda gått hundra gånger typ. Vackert och ändå en fin tur även om man känner till varenda sten längs turen. Åt vänster,
en betydligt jobbigare vandring, med en stigning som kräver om inte annat så en vilja av järnskrot och stål. Om jag inte haft ont i mina hälar, så hade valet varit enkelt, men efter så där två sekunders avvägning, ont eller inte så blev det Låkta.
Viljan starkare än förnuftet, typ
Till en början lummigt.
Allt blommar som vackrast just nu här i fjällen.
Vi har inte så bråttom jag och Anita. Båda fotar vi allt intressant längs vägen och det blev ju någon form av vila för mina fötter. Min sjukgymnast sa nämnligen att jag visst kunde fjällvandra bara jag stannar var 30 min, tar av mig skorna
och vilar fötterna minst 10 minuter innan jag fortsätter. Nu tog jag inte av mig skorna, men vi stannade ofta för att fota i alla fall.
Ingen av oss har gått hit tidigare då det varit så blött som i år. Vatten som forsade ner och aldrig verkar ta slut. Kanske inte så konstigt med tanke på mängden snö som nu fortsätter att smälta här. Stigen var som en mindre bäck
en stor del av turen. Där emellan lerigt, oj oj oj.
Snö då och då att trava över. Freja, min brors familjs hund var lycklig varenda gång vi kom till snö.
Enda bron, annars hade vi stor hjälp av var sin käpp som några andra vandrare lämnat på backen. Då vi skulle balansera över alla små eller mindre stora bäckar som forsar ner för fjället var det bra att kunna sticka
ner käppen som stöd. Det rann ju massor tvärs över stigen som annars kan vara rätt så torr.
Det gick bra med mina fötter nästan ända fram till Vargpasset.
Här måste man stanna för vila och fika. Fika så man orkar den tuffaste biten upp till Fjällstationen. Vi pratade lite med andra vandrare som skulle sova över på fjällstationen. Några hade tält och sov på fjället.
Det var rätt skönt för fötterna att gå i mjuk snö och samtidigt lite scarry, på vissa ställen i alla fall.
Djupa sprickor, hur djupt som helst.
Mer här på min blogg om ett tag, måste hjälpa min man nu med trappräcket som ska på plats. Och nu är det fixat, tadaa!!!
När man ser stugan är man gode trött. De sista stegen upp är som att lyfta ett ton för varje steg man tar.
Längtar bara efter att få ta av mig skorna.
Det finns inget som slår en våffla och ett glas bubbel efter en sådan tur som denna.
Efter en lång stunds vila var det bara att knyta på sig kängorna och traska hem. Fötterna var inte lika glada nu.
Här vid Vargpasset fick man gå på "skrå". Så mycket snö kvar än.
Det tog fyra och en halv timme för oss att gå upp, vilket det gör om man stannar och fotar så som vi gör. Jag har gått upp på dryga 3 timmar när jag var vältränad och inte fotade så mycket
som jag gör nu. Ner gick vi snabbare trots grymt ont i fötterna, det tog drygt tre timmar. Sent kom vi ner till E10:an och min bror kom precis då och hämtade upp oss. Jag var så fruktansvärt
totalt slut i hela kroppen och mina fötter ska vi inte ens nämna. Men glad som attan över dagen som varit. 💖
Ett gott råd, ni måste ha bra kängor som tål att ni går genom små bäckar och balanserar på stenar över de större.
♥ Maria