Problem med bloggen
Ni som följt mig länge vet ju att det alltid strular med min blogg strax efter jul. Så är det nu också, jag kan skriva inlägg men det publiceras inte, och ingen kan gå in på bloggen just nu. Jag hoppas att det löser problemet snabbt.
Vi har nu firat vårt andra nyår helt ensamma i Riksgränsen. Skönt på ett vis, att bara ta det superduperlugnt. Samtidigt som jag är väldigt social så törstar jag efter egen tid. Tid att läsa utan att ständigt bli avbruten, gör att jag kommer djupare in i berättelsen. Vilket jag gjorde nu då jag plöjt nästan 500 sidor av Testamentet, av Nina Wähä, en familjekrönika i vemod och melankoli.
Jag började läsa den hemma framför elden som värmde en av de få kyliga dagar vi haft. Sedan på tåget upp, och under de snöiga dagarna som kom.
Karaktärerna i romanen är många, eftersom familjen har 12 barn, så som det var i familjer i Tornedalen förr. Den här familjen bor i finska Tornedalen, med en älv som skiljer länderna åt. Så lika och samtidigt så olika, för det sätter sina spår i människor som flytt, som levt fattigt och som dödat, flera generationer in i framtiden. Fattigt var det på båda sidor av älven, men ännu värre i ett land som ska läka sina sår efter kriget. Vad gör fattigdom och krig med människor, och hur påverkar det människorna som kommer efter, ett arv att bära och förhålla sig till i flera generationer. Det är Finlands 1900-tal. Så bra!!!
Förutom lästid har jag tagit hand om mig själv, vilket kan behövas.
Jag fixade ju ett eget SPA i vårt badrum och värmde bastun. I min tunga väska hade jag stoppat ner olika produkter för anskikte, kropp och för mitt hår. En eterisk olja från Aseop för att ha i vattnet man kastar i bastuugnen, vilket jag tror är hälsosamt, men förmoidligen inte vetenskapligt bevisat. Nåja, det känns välgörande att andas in i alla fall.
Min man har följt vår sons hockeymatcher nere i Stockholm via datorn. Jag har sett lite av dem, lite eftersom jag inte gillar att se en match på det här sättet.
Smaskat på en och annan pralin medan jag läst och skrivit några rader i min nya skrivbok. Nu hoppas jag att även våra hyresgäster vågar skriva något i den. Vi hyr ju ut våran lägenhet här, då ingen av oss i familjen tänkt vara här. Jag har redan fått några förfrågningar om våren, som är den tid på året då de flesta vill hit. Våren är ljuvlig, men både jag och min man gillar nog hösten ännu mer, eller i alla fall nästa lite mer. För en solig vårdag, med gistrande snö under skidorna är ju bara magisk.
Ser ni hur mycket snö vi hade utanför dörren till vår altan? Nu är den högen borta fram till nästa gång vi kommer, för det kommer mer. Det snöade och snöade hela tiden vi var där. Så här mycket snö har inte vi haft här vad vi minns i alla fall, så här tidigt. Det mesta brukar komma i februari och fram till april.
Än så är det långt till vår, i Riksgränsen i alla fall.
Nyårsdagen tog vi tåget hem, det fortsatte snöa och vi fick plumsa i djupsnö upp till stationen med all packning. Ett strykepass, men skönt ändå. Skönt dagen efter en lugn nyårsafton. Lugn men mysig, för vi åt gott och drack lite champagne. Vid tolvslaget sken himlen upp av raketer i massor. Norrmän gillar raketer har vi förstått. Jag med, fast jag vet att de kan ställa till med så mycket tråkigt också. Allt behöver inte vara svart eller vitt, man kan gilla något som man också ser faror med.
Nytt år 2020, oj vad spännande och skrämmande!
Jag tar med mig allt ljus och den värme som de senaste 10 år gett mig in i 2020-talet.
Önskar er alla ett gott nytt år och förhoppningsvis 10 nya goda år!
♥ Maria