Bilar, nödvändigt ont.
Vår yngsta son har ägt en bil med två hockeykompisar, en billig bil som kört sin sista mil. På lördag gjorde han en u-sväng utanför en ICA affär i Sollentuna, och körde in i en stubbe. Hjulet lossnade och en massa annat så de fick ringa bärgning. Den var inte i skick att lagas så det blev skjuts till skroten för den. Sedan dess har vi inte fått tid att tänka på annat än begagnade bilar.
Efter frukost och Axels hockeyträning tog vi en promenad. Axel frågar alltid om hans morfar kan komma och titta på hans träning, den är 10.00 varje söndag, och hans morfar är inte svår att övertala då det gäller hockey. Skönt, med en promenad för då fick vi vila från biltankar ett tag, och för att jag fick värsta längtan efter ljuset. In i skogen bar det först in i ett dunkelt ljus och ner till isen där ljuset flödade över Luleälven.
Det blev att småspringa i den halkiga skogen efter min man som tar jättekliv med sina långa ben.
Jag älskar verkligen alla stunder i naturen, men ingen snö? Jag förstår att det är konsekvenserna av vårt sätt att leva som nu visar sig, och min saknad efter snö är rätt så stor just nu. Skidorna väntar, och jag väntar på att få komma ut i vit gnistrande snö.
Någonstans är jag förbered på snö och kyla, och då menar jag rejäl kyla då temeraturen kryper under -25°. För så brukar det vara här hos oss någon vecka under januari och februari. Inget som jag längtar efter, för då är det för kallt för skidor, och inte skoj att vara beroende av bil för att kunna ta sig till jobbet. Jag önskar mig -5° till max -10° med snöfall i en vecka så att vi får fina skidspår.
Så ljuvligt, ljuset gör mig så gott! Det känns som varje cell i kroppen suktar efter ljus den här tiden på året. Men min tjocka dunjacka var lite för varm, hur tänkte jag?
Ja, så var det bil, och i kväll efter tusen mobilsamtal och bilder på bilar löste det sig till sist. Hans pappa ville ju veta vad han köper så att säga. Så efter två galet intensiva dagar och tusen dissade bilar är en begagnad bil att köra med i Sollentuna inhandlad och jag hoppas att det är en som är så trafiksäker som möjligt. Tacksam över att han inte är helt ensam där, utan har två hockeykompisar som åkt med honom och tittat på bilar.
Man kan ju tycka att en bil inte behövs i en storstad, men allt beror på var man bor och vad man gör. För Lukas är beroende av både buss och pendeltåg för att ta sig till ishallen från där han bor. Det fungerar, men han jobbar ju också och då kan det bli stressigt att ta sig mellan skolan där han jobbar, lägenheten och ishallen. Här hemma har vi en bil som han hade kunna ha, men den måste först köras ner till Stockholm, så nu bestämdes det att den här hemma ska säljas istället. Hå hå jaja!
♥ Maria