Vilken värme!
Vaknade till en ljuvligt vacker sensommardag. Vi hade bestämt oss kvällen innan för att ta en turbåt ut till någon skärgårdsö för att bada. När vi kom till Strandvägen och turbåtarna var det inte så enkelt som vi trott. De som hade bokat biljett i förväg
kom med, och sedan var det kö. Många med oss tänkte nog likadant just den här dagen. Sedan är det Coronatid fortfarande, vilket jag märker att jag inte tänker lika mycket på nu, kan bli farligt. Men båtarna hade Coronatänk, så de tog inte in lika
många som det finns sittplatser för.
-Om ni vill vara säker på att ta er hem i kväll bör ni välja Vaxholm för därifrån kan man ta bussen om man inte ryms på båten tillbaka, sa en av båtvärdarna.
Lukas som varit där i våras en del ville inte dit, men efter lite funderande hit och dit tog vi ändå båt till Vaxholm. Inget vi ångrade efteråt.
Att hitta badstranden var inte så enkelt. I jakten på ett klippbad hamnade vi helt plötsligt utanför ett vackert hus med en fin ljusblå dörr.
För med Lukas hamnar man väldigt ofta på spännande oväntade äventyr. Oj vad vi har klättrat upp och ner för branta klippor.
Till slut kom vi rätt, och då var havet helt underbart skönt att bada i .
Kallare än hemma i Luleälven, men riktigt skönt att kyla ner sig i då svetten rann efter allt klättrande.
Badar helst i shorts. Bikinitrosor är inte min grej längre, kan bero på att kroppen inte är som den en gång var.
Lukas simmade, simmade och simmade. Jag var nästan på väg att ropa åt honom att inte simma så långt ut, men sedan kom jag på att han är 20 år, och att de andra badgästerna nog skulle tycka att jag var lite väl hönsmammig. Alltså
lät jag bli, men höll ändå ett öga på honom, oj oj oj, när ska man sluta oroa sig över sina barn? Typ aldrig.
Att ta sig från stranden var ingen konst alls, när man hittat den rätta vägen vill säga.
Den här grinden var väl fin.
Räcket runt den här balkongen gillade jag.
Det är väldigt många år sedan jag sist var i Vaxholm. Hade nästan glömt hur fint här är.
Här hade Lukas ätit tidgare och gillade maten så vi bestämde oss för att äta här då vi blev hungriga. Vilken tur, för det var nog sommarens godaste middag.
Jag valde Skärgårdsgryta, med kall Chablis till, så gott!
Alltså, hur förtjusande charmigt kan man ha det?!
Kan inte låta bli att fundera över om de bär in fåtöljen varje kväll...
Hur som haver, vi tog bussen tillbaka, för att slippa köa till båten. Gick hur smidigt som helst.
Jag känner mig både utvilad och full av nya idéer och tankar om det ena och det andra 😜 Vill dock inte tänka på att min semester börja lida mot sitt slut, men väl tillbaka på jobbet kommer allt att rulla på som det
brukar och snart är det jul igen.
♥ Maria