Allt möjligt och omöjligt...
Vi är många som hoppas att inte grundskolan stängs. Här i skolan är livet som vanligt, vilket gör gott för barnen. Så också för oss vuxna i skolans värld. Någon är sjuk som skulle bjuda på fika i dag, snabbt har någon annan fixat fredagsfikat istället.
Karin var snabb och löste den detaljen. Slutet av arbetsveckan blev god - och då blev allting gott!
Allt är inte som vanligt, i och för sig. Inga Nationella prov som ska göras längre. Möten, utbildningar och konferenser fortsätter ställas in. Nya möten dyker upp istället, möten som har att göra med COVID-19.
Vilken himla tur jag har, som har en kollega som gillar semlor precis om jag. Nya tider tror jag det är, för det finns semlor att köpa fram till påsk, inte mig emot.
Mitt gulliga rektorsteam, vi är sju rätt så starka, intensiva och energiska personligheter som har häftiga diskussioner ibland. Uppfriskande tycker jag att vår kommunikation är, rak och tydlig. Gillar verkligen inte när någon lindar in sitt budskap,
så man knappt förstår vad det handlar om. Ingen av oss är långsint som tur är. Snabbt byter vi fokus och går och fikar, skrattar och skämtar oss igenom fikarasten. När tid finns, tar vi en promenad till ett trevligt café, hinner vi, fikar vi där.
Ibland blir rasterna korta, så då får vi ta med oss fikat tillbaka till förvaltningen och fika medan vi arbetar. Onsdagarna kan var bokade med möten från morgon till kväll, vilket är synd för då hinner vi knappt prata med varandra om sådant som
rör oss alla.
Vi sitter hemma jag och min man. Det var den här helgen vi skulle ha åkt till Riksgränsen om allt hade varit som det brukar. Jag hade planerat att vara ledig hela veckan som kommer. Åka skidor och njuta av vårvintern. Nu sitter vi hemma, och
det känns både bra och väldigt ledsamt. Bra, för att vi gör som Folkhälsomyndigheten ber oss göra. Ledsamt för att världen och vi måste leva oss igenom detta. Sorgligt att många blir så fruktansvärt sjuka. Oron finns där någonstans över detta
även om jag inte tänker på det hela tiden.
Det är inte många gånger i vårt liv som vi firat påsk här hemma. Jag fick söka i lådor och skåp för att hitta lite påskfint.
Axel gav mig en påskpresent, en liten räv som han hade gjort på skolan. 💕
Sedan våra barn var små har en Påsktupp eller Påskhare kommit på besök, och barnen har fått leta efter sina påskägg ute, ibland var vi hos mina föräldrar i Kiruna, ibland i Björkliden eller Riksgränsen.
Axel har varit med oss i Gränsen nästan varje påsk, och fått leta efter påskägg ute i snön, så han är helt säker på att en Påskhare ska komma även i år. Men det finns ett bekymmer för honom just nu. Han ska inte till Gränsen i år, och
inte vara hemma heller. Han ska till Ammarnäs med sin pappa och då måste ju påskharen komma innan han åker. För att vara säker på det har vi byggt ett hus åt haren.
Axel skrev ett brev åt haren också, och satte fast på huset, så haren vet...
I morgon måste den här mormorn/farmorn ta sig in till stan för att fixa allt till påskäggen. Jag ska vara försiktig, hålla avstånd, inte andas - omöjligt men kan försöka och tvätta händerna så klart.
Måste komma på något klurigt ställe att gömma äggen på, och lite ledtrådar så de hittar dem. Haren kan väl skriva ett brev...
♥ Maria