Trollsjön
Sista dagen i augusti bjöd på skyfall, i en halvtimme. Vilken tur för oss, för när det regnade som värst satt vi kvar i bilen på en parkeringsficka intill E10:an. Vi väntade också på vår vänner som var lite försenade, och just då var det helt ok. Precis då de rullade in bakom vår bil avtog regnet.
Mitt sällskap. Min man Ingemar, Lena, Christer, Lasse, Kenneth och Göran. En något desarmerad skara, men ack så tappra!
Medan vi målade väggar under fredagen hade gänget gett sig i väg på en tur som skulle vara ca 7 km men p g a vissa omständigheter blev den visst dubbelt så lång. I vår ålder gör sig vissa krämpor påminda då kroppen blir utmanad. Så några var kvar i Björkliden och vilade sig under dagen.
Klaffs, klaffs, tur jag hade mina kängor. Efter regnet var det rätt så blött.
Naturen skapar sina egna konstverk.
Några regnvåta blåklockor.
Små korta pauser, några av oss hade inte träffats på väldigt länge och under vandringen hade vi tid att prata om allt.
Jag vet inte hur många gånger jag gått den här turen, en supermysig tur som passar alla åldrar. Många som frågar om den får veta av mig att det bara är den första biten som är lite jobbig, jobbig då det stiger i ca 1 km. Sedan är det rätt så flackt säger jag. Alltid glömmer jag att det också är en stigning alldeles innan sjön, men då är man ju nästan framme. Så den stigningen minns jag aldrig och blir lika förvånad varje gång jag står där, svettig och trött och ser de sista backarna med sjön i fjärran.
Naturen är sig aldrig lik här.
Just den här stenen har jag fotat massor av gånger.
Dimma och slöjmoln som svepte fram över himlen och la sig som ett lock över dalgången.
Till sist, framme!
Magi, varenda gång jag kommer hit ser jag älvor som dansar i dimman. Vackert så man nästan slutar andas.
Jag bara måste. Kallt så klart. Christer kollade temperaturen, 7,8° i vattnet och 13° i luften. Några modiga doppade sig faktiskt, men ingen av oss.
Välbehövlig vila.
Hälften av sällskapet hade aldrig varit här tidigare, och några av oss mindes en tur vi gjorde med våra barn för många år sedan, en tur då någon sprang upp, man kan ju undra varför? Den här gången var det ingen som sprang, märkligt?
Vassijaur, jag fotar, fotar och fotar. Hamnar sist, sedan småspringer jag i kapp de andra. Det blev eftermiddag och vi tog oss ner helskinnade. Jag och mannen tog bilen till Gränsen och de andra åkte till Björkliden.
Efter bastun och lite fix åkte vi tillbaka för en kväll med hela gänget och Bitte som fått den här resan av sin man Göran i present.
Jag är berorende av sådana vandringar som den i dag. Lagom långa, lagom jobbiga och med en natur som ger en gåshud. Dagar som den här gör mig glad ända in i själen. 😍
♥ Maria