Allvar...

I vår värld har vi människor som lever hela eller delar av sitt liv i krigsdrabbade länder.  Att konstant leva i ett extremt allvar där man aldrig vet något om de kommande timmarna, dagarna eller veckorna tär. Man är ständigt i katastrofläge.
 
Vi som lever i vårt vanligtvis rätt så trygga land är kanske lite annorlunda i vårt sätt att tackla det som nu händer mot övriga världens totala eller delvisa karantän. Vi tar allt på allvar, det tycker jag att vi gör, i det stora hela. Men vi har nog en styrka, och kanske samtidigt en svaghet i att våga gå vår egen väg och handla utifrån det vår egen expertis ber oss göra. Vi försöker undvik stora folksamlingar, håller avstånd osv. Samtidigt pendlar nog många mellan hopp och förtvivlan, mellan en känsla av att det här fixar vi för att sedan känna den här hopplösheten och rädslan övert att det kan bli hur hemskt som helst. I alla fall är jag där nu,  jag känner mig rädd för att sedan tänka att det kommer att gå bra.
Jag orkar inte bara vara rädd, alltså tänker jag på annat. Det finns ju små saker man kan glädja sig över i sin närhet. Den här skålen gör mig glad, en av tre som jag köpte på Gotland en sommar då vi var där. Trist nog har en gått sönder, men två har jag kvar. 
Ingela Karlsson, som driver Fide Fajans är keramikern som skapat den gröna skålen. Henne hittar man i Burgsvik på södra Gotland. I år ska nog de flesta ha hemma semester, och eftersom det knappt går att planera något så blir det säkert så för oss också. I går fick vi beskedet av vår arbetsgivare att ingen får mer än fyra veckors sammanhängande semester under juni, juli eller augusti. Trist så klart, men inget att gnälla om i jämförelse med dem som blir allvarligt sjuka. Om inte det här hade dragit in över vår jord, så hade jag gärna planerat för en kort tripp till Gotland i sommar. 
 Bläddra i mina magasin är avkoppling, och att klippa ut bilder som ger mig inspiration till nya projekt. Vår blivande toalett på bottenvåningen har jag nu planerat fram till minsta lilla skruv. Har nog suttit i timmar med detta och då och då försökt göra min man intresserad, vilket han faktiskt blir då jag visar bilder åt honom. Antingen säger han nej, det kommer aldrig på frågan, eller så säger han nja, vi får se, eller så blir han riktigt intresserad och jag tänker bara - YES!!!
Några av alla bilder jag sparat, inte alltid bilder på badrum, för ibland kan det vara en lampa, eller färgen på skåpet i bilden som väcker något hos mig. Blir jag kvar hemma i påsk, ska jag börja fixa där toan ska byggas. 
 
På skolan och förskolan gäller att var och en tar ansvar, och om alla gör det har vi ingen som är sjuk där, och ingen behöver bli smittat på skolan. Enkelt. Men om vi har barn på skolan som har sjuka föräldrar hemma, hur ska vi då veta när barnet själv börjar bli sjuk och smittar? Ingen som vet...men vi jobbar på, vi är en samhällsviktig instans. 
 
Svårare är hur man ska göra på sin fritid, om man ska åka på den där hett efterlängtade resan till fjällen eller inte? Är man frisk då man reser i väg inget problem, men om man blir sjuk där är det inte roligt. Långt till sjukhus, och ingenstans att ta vägen om man blir sjuk i en liten tvåa. Risken är grymt stor att man smittar övriga i familjen. Alltså vet jag just nu inte hur jag ska göra, åka dit och bara njuta av livet, och hoppas att ingen av oss blir sjuk, eller stanna hemma, kanske helt ensam och ha mer eller mindre tråkigt. (Eller riva ut i den skrubb där toan ska bli)
 
En fördel med att vara på jobbet, trots allt, är att tiden går fort.
Vi planerar för att kunna omhänderta närmaste framtiden,
nya direktiv från dag till dag.
Ingen tid till att fundera
över sig själv.
 
Nu är det allvar
och 
 det blir som det blir 
men vi har i alla fall tänkt
 
♥ Maria
 
 
 
 




Kommentera inlägget här: