"Tornedalsrallyt"
Ni som vet, ni vet!
En kopp te, och "Tornedalsrallyt" på TV.
Jag har vuxit upp i Kiruna. Glad att jag fick leva och fostras där under mina barndomsår. Vi fick ett grymt självförtroende, och en stolthet över vårt ursprung tack vare våra föräldrar så klart. Men framförallt för att så många av våra lärare undervisade oss om och om igen - om att vi bodde i världens största stad till ytan, med världens största underjordsgruva under våra fötter, och med en vidunderlig utsikt mot Sveriges högsta fjäll Kebnekaise.
Kiruna är en ung stad jämfört med många andra städer i Sverige. Staden grundades 1900 och då var det inte mer än en liten kåkstad, som sedemera blev den vackra stad den ännu är, och som nu rivs och flyttas allt eftersom. Nya hus byggs, både söder och norr om centrum och inget blir längre som förut. Kanske blir det bra, men gruvan när och tär.
Just nu går en serie i SVT som heter "Tornedalsrallyt", jag ser på programmet, mest för att min kusins son JP är med som en av huvudpersonerna i den här dokumentären. Han är en charmig och klok kille. En annan orsak till mitt intresse är väl mitt delvis tornedalska ursprung och igenkänningsfaktorn som är stor. Höst och vår packades vår bil varje fredag efter att mina föräldrar kommit hem från sina arbeten, och sedan rullade vi iväg med hundratals andra tornedalsättlingar söderut mot byarna längs Kalix och Torneälv. När jag var liten var det bara roligt, jag längtade till vårt timrade gamla hus som stod där sedan hundra år tillbaka vid en grusväg i en liten by där vägen tar slut.
Barn växer och blir tonåringar, då är kompisarna viktigare än allt annat. Då var inte Tornedalsrallyt något jag längade till, och efter tusen timmars tjat fick jag till sist stanna ensam hemma vissa helger, på gott och ont så klart.
Men stolt över sitt ursrpung är jag som vuxit upp med två språk, och föräldrar som alltid varit stolta över sitt ursprung samtidigt som de älskat fjällen och livet i Kiruna. Det behöver inte vare antingen eller - utan både ock!
Vedspisen använder vi sällan, men den har alltid funnits i vårt hus, en del av husets själ. Ofta då vi får besök funderar våra vänner över hur man klarade sig förr, med vedspis och vatten i en brunn på gården.
Vi levde så i vårt sommarhus, hämtade vatten i en hink, tvättade oss i bastun och eldade, och eldade i öppen spisen, och i vedspisen tidig vår och sen höst.
Allt går bara viljan finns.
♥ Maria