Helt plötsligt var vi ensamma
Efter en vecka med huset fullt av bästa familjen blev jag och min man helt ensamma hemma, i några timmar i dag. Så tyst och ovant. Jag tog tillfället i akt och satte mig i en stol på altan med en ny bok. Så rogivande!
Känner ni känslan i bilden?!
Jag har i och för sig inget problem med att ha fullt av människor runt omkring mig, jag trivs nog bäst med att ha det så. Men en ensam stund då och då är inte helt fel. I går kväll tog jag mig tid att bläddra i den gamla fina boken "Gods och gårdar i Norrbottens län". En bok jag fick av mina barn i födelsedagspresent för några år sedan.
Vårt hus, fotat någon gång före 1942, då boken är tryckt. Det vi ser är några tunna björkar, och konstaterar att de som fortfarande står vi vår infart nog har nått sina bästa år. Tallen, som vår nya granne tog ner för några veckor sedan syns inte alls på bilden. Vår tomt var dubbelt så stor då vi köpte huset, men i köpet delades den och tallen hamnade på den tomt som nu har nya ägare. Min man fick den avsågade tallen, det var ju lite skoj i och för sig.
Så i dag har han gjort ved av den. Jag passade på att räkna årsringarna, om jag inte missade någon fick jag det till 72.
Huset från baksidan, med björkarna, som kanske snart måste tas ner, för björken dör innifrån, och kan ju i en storm bara falla ner om det vill sig illa. Trist och taket, som är lika gammalt som huset, just nu funderar vi på om vi ska måla det eller lägga nytt. Till höger i bild ser ni delar av tallen, som snart ska värma vår bastu.
Jag har flyttat på några perenner idag, och funderar på om Lupinen jag har måste tas bort, den har ju en otrolig förmåga att ta över och det vill jag inte. Om tid finns ska jag ta mig till någon handelsträdgård i veckan och köpa en perenn som är lite mer anspråkslös att fylla hålet med. Jag har flera måste till veckan som kommer att ta tag i, som att hitta lite passande kläder för spännande saker som jag ska göra i sommar.
♥ Maria